Mäktig historisk uppgörelse

Tysklands historia under hundra år på knappt 200 sidor. Är det möjligt? Inför den unga tyska författargenerationens kanske främsta namn, Jenny Erpenbeck, är frågan ovidkommande. I själva verket sträcker sig hennes roman Hemsökelse ända tillbaka till inlandsisens dagar. Nu kommer den ut i förnämlig svensk översättning av Ulrika Wallenström. Huvudperson i boken är ett hus. Men också den tystlåtne trädgårdsmästaren som åren igenom sköter grönytorna och är pålitlig som ett urverk i det mesta. De bägge är utgångspunkten för Erpenbecks berättelse från tidigt 1900-tal fram till våra dagar. Tolv anhalter hinner det bli. Allt från den wilhelminska eran, Weimarrepubliken och nazitiden med krigsåren fram till det utopiska experimentet DDR, murens fall och Tysklands återförening.

Skådeplatsen för skeendet är ett litet strandområde vid en sjö i Markt Brandenburg nära Berlin. Byggnadstekniska detaljer och lite längre fram de juridiska frågorna spelar en framträdande roll för det sakliga fundamentet som syns tydligt i bokens uppbyggnad. Det är inte utan att man kan ana en tanke i detta som har att göra med likheter i en arkitekts uträkningar vid ritbordet och de förfaringssätt med vilka en författare går till väga vid upplägget av en diktad berättelse. Också när det gäller språket arbetar Erpenbeck mycket medvetet med ett ofta prosadiktens närstående idiom, där översättaren hittat åtskilliga träffande motsvarigheter till tonfallen och den skimrande lystern från originalet. Andra stildrag är inslagen här och var av saga eller folkvisa och de formelverser och omkväden som ingår i sättet att berätta.

Medan villabebyggelsen är förloppets konstant ger en rad människoöden perspektiv på de avgörande förloppen. Någon strikt kronologi är det dock inte frågan om. Med arkitekten som byggde huset riktas blicken såväl tillbaka till första världskriget som framåt till det skede när de forna ägarna återvänder och gör anspråk på den egendom som konfiskerades under kommunisttiden. När det gäller sentida bosättare får författaren ett personligt förhållande till utvecklingen. Jenny Erpenbeck bodde själv här som barn under många somrar, när hennes farmor stod som ägare. Farmodern hörde till dem som tillbringade nazitiden i sovjetisk exil och ingick alltså i DDR:s nomenklatura. Sedan tog hennes far över och på slutet även hon själv.

Det är under arkitektens tid som Tysklands naziår tar gestalt i boken. Att denne ingick i den närmaste kretsen kring Speer är ett av sidospåren. Utförligare är det avsnitt som skildrar raslagarna, judeförföljelsen och Holocaust. Tygfabrikanten Ludwig lyckades med sina närmaste att lämna landet och flytta till Sydafrika innan utresemöjligheterna stoppades. Den övriga släkten mördades. Med hjälp av en av medlemmarna, den unga Doris, har Erpenbeck åstadkommit vad som blivit en liten Anne Frank-berättelse. Krigsåren ger begränsade avtryck utom mot slutet, våren 1945, när Röda armén använder huset som logi och gör trädgården till beteshage för sina hästar. Här finns en naturalistisk utvikning, som dock är återhållsam i jämförelse med hur andra skildrat övergreppen mot civilbefolkningen. När ryssarna ger sig av, är trädgården helt demolerad. Det är en bild i det lilla för hur stora delar av det övriga landet såg ut vid krigsslutet.

Jenny Erpenbeck skriver förtätat men med säker blick för episoder som når långt utöver sina förutsättningar. Så var det redan i förstlingsverket Historien om det gamla barnet, som även det rymmer ett historiskt tema. I den nya bokens titel Hemsökelse finns en mångtydighet som för tankarna till de frågor om hem, hemhörighet, förlusten av hembygd och folkfördrivning som inte upphörde med förra århundradets vidriga krig. På sin mormors sida har Jenny Erpenbeck kopplingar till de mazuriska sjöarna i forna Ostpreussen. Man tänker sig gärna att sakligheten i boken hör samman med detta släktarv. Utom att den behövts för bearbetningen av de egna upplevelserna från det förlorade barndomsparadiset. Författaren var själv inne på funderingar åt det hållet, att hålla känslorna i schack, när jag lyssnade till henne vid ett framträdande på bokmässan i Leipzig för några år sedan.

Jenny Erpenbeck växte alltså upp i DDR under gynnade förhållanden. Någon okritisk hållning till den tiden har hon ändå inte. Återgivandet av ett misslyckat flyktförsök ingår bland bokens många betecknande mellanspel. Men spekulationsekonomin efter die Wende tilldelas också uppmärksamhet. Bland översatta böcker denna vår hör den här romanen till de allra bästa. Så gott som ingenting förefaller ha gått förlorat vid överförandet till svenska. Hemsökelse ger lika stor behållning nu som vid det första mötet.