Litteratur
Krister Gustavsson
TOPOSATOPICUS
En dikt
(Bokförlaget Lejd)
Sällan kan man kalla en diktsamling bladvändare. Men Krister Gustavssons TOPOSATOPICUS är genomkomponerad som en symfoni, en roman, en teaterpjäs.
Varje gång jag vänder blad, ger det nya uppslaget mig upprörande upplevelser, rysningar av fasa inför det beskrivna och samtidigt förtjusning inför poetens språkliga och metaforiska saltomortaler.
Från bokens början till dess slut går en slingrande väg från blödande, varig sårighet (bokstavligen!) till något, som kan vara en början till läkning.
Krister Gustavssons dikter är konkreta, fysiska, till den grad detaljerade, att jag nästan känner unket söta lukten av blod och var som stiger upp från en sprucken, sårig hud.
Poetens hud? Människans hud? Jordens hud? Tolkningsmöjligheterna är flera, som samlingens titel antyder: topografi betyder ju studiet av jordens och andra planeters ytor. Och en atopisk person saknar fungerande hudbarriär. Såväl jordens som människans ytskikt är tunt, kan brista och utsöndra vätska.
Lidandet är stort i dikterna, brännande och svidande beskrivet. Det är ofta äckligt, men poeten har på något vis lyckats skapa en bakvänd skönhet, utan att för den skull pervertera skönhetsbegreppet. Även om han i en rad konstaterar att ”Det är till sist bara språket som kan / vara vackert”.
Om den gustavssonska diktsamlingen berättar om brusten infekterad hud och kroppsliga plågor, handlar den lika mycket om påtvingad underkastelse och den makt, som vården alltid har över den vårdade. Men också andra former av makt.
Som barn är vi underkastade de vuxna, som vuxna underkastade den stat och kanske den religion vi tillhör.
”Hudar”, som borde vara till för skydd, brister. Kanske lever vi i ett samhälle där ”skinnindustrins deformerade djur / letar efter sina hudar”. Kanske är det vi som är djuren.
Det går också en linje genom delikterna från det genetiskt sårtäckta barnet till den ålderdom ”där hud hänger tom”.
Någon kanske föredrar att ta till sig Toposatopicus i små portioner. Själv kunde jag inte släppa den, när jag väl hade öppnat den. Drabbad av fasa, språkliga överraskningar och ett plötsligt flöde av inre bilder…
Toposatopicus är en av årets viktigaste diktsamlingar därför att den sammanför det mänskliga lidandet med samhällets, med jordens, med ett språk som aldrig tvekar vare sig inför sin sårbarhet eller sin brutalitet.