Roman
Tove Ditlevsen
Ansiktena
Övers. Ninni Holmqvist
Natur & Kultur
Biografi
Jens Andersen
Ditlevsen – En biografi
Michael Larsson
Natur & Kultur
"Den som svarar 'sinnessjukt' på en sjuk samhälls- eller familjegemenskap är den som är 'friskast' av alla." Orden kommer från psykiatrikern Ronald D Laing, och de inspirerade den danska författaren Tove Ditlevsens syn på det mänskliga psyket.
Frågan om vad som är friskt och sjukt blir inte minst aktuell i romanen "Ansiktena" från 1968, där huvudpersonen Lise Mundus, författarens alter ego, tappar greppet om verkligheten och läggs in på en psykiatrisk vårdinrättning. Hennes make ligger både med sin kollega och hembiträdet, men det är när Lise börjar misstänka att han även förgriper sig på hennes dotter från ett tidigare äktenskap som sjukdomen tar över helt.
Det är en vass skildring inifrån en psykos, både kaosartad och tydlig. Röster viskar från rören, ansikten förvrängs och förändras. Genom hela boken märks ett eko av det danska 1960-talets klaustrofobiska kvinnoroll.
Det är svårt att inte tänka på de anklagelser som nyligen har riktats mot Tove Ditlevsens fjärde make Victor Andreasen. I Lise Munk Thygesens bok "Tove Ditlevsen var min mormor" (2023) beskrivs hur den kände tidningsmannen under flera års tid ska ha förgripit sig på styvdottern Helle.
Vad Tove Ditlevsen själv kände till om detta är oklart. Enligt "Ditlevsen – En biografi" av Jens Andersen, som även den nu finns på svenska, använde författaren sina egna erfarenheter av psykotiska perioder i arbetet med boken för att "dra en slöja över den kanske bittraste krisen" i äktenskapet.
Jens Andersen målar upp en bild av en författare som dock sällan väjde för den brutala verkligheten. Den fattiga uppväxten, ungdomens litterära genombrott och vuxenlivets kaosartade kärleksrelationer – hon hittade alltid variga sår att peta i litterärt. Parallellt synades hennes liv i medierna. Till och med hennes psykiatriker hade en ovana att bryta mot patientsekretessen och uttala sig.
Den stora informationsmängden skapar ett drömläge för en biografimakare, och Jens Andersens bok fördjupar verkligen bilden av författaren. Dock kommer Tove Ditlevsens egen berättelse om Tove Ditlevsen nog alltid vara mest njutbar att läsa, i sin egen briljanta subjektivitet.