Makalös konsertkväll med Amalie Stalheim

Amalie Stalheim får med enkelhet och precision musiken att framstå tydlig och förklarad.

Tonerna påminde om fladdrande fria fjärilar i Stalheims händer.

Tonerna påminde om fladdrande fria fjärilar i Stalheims händer.

Foto: Staffan Claesson

Recension2021-08-25 21:48
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Amalie Stalheim 

Music in the Garden – Botaniska trädgården 

25 augusti  

I sommarens konsertserie Music in the Garden har Klaus Pontvik presenterat en rad artister i hela elva utomhuskonserter i Botaniska trädgården. Ett högriskprojekt förvisso, som inte vem som helst skulle ha tagit sig an. 

Vädret har benäget samarbetat. Under den näst sista konserten gjorde det regn som strilat hela dagen en timmes paus, precis lagom för att låta den norska cellisten Amalie Stalheim framföra sitt program. Stalheim är en enastående cellist. Hon briljerar inte med kraftfullt stråkdrag, inte heller med virtuost snabba tempi. Hon bara spelar, med en klar, precis ton som gör musiken tydlig och förklarad och närmar sig på det sättet musikens innersta.

Stalheim inledde med den första satsen ur den spanske kompositören Gaspar Cassidós cellosvit, full av spanska gitarrinfluenser, och Ole Bulls Sæterjentens søndag. Den spelas ofta men sällan så anspråkslöst och ändå så gripande.

En genial idé var att interfoliera satserna i Bachs tredje cellosvit i C-Dur med Kaija Saariahos sju "Papillons". Sju små, korta, fjärilslätta stycken, erinrande om fladdrande fria fjärilar, tyngdlösa, liksom Bachs musik i all sin regelbundenhet är tyngdlös och svävande i Stalheims händer.

Som avslutning, ännu ett ofta spelat cellostycke: "Svanen", av Saint-Saëns. Nästan sönderspelat men ikväll genomskinligt och vackert, utan konstgrepp och utsmyckningar. En makalös konsertkväll!