Festivalens största publikhav fyllde området åt alla håll och kanter.
Konsert
Veronica Maggio
Homecoming
Lördag 31 augusti
Betyg: 4
Långt innan konsertstart packas publiken framför scenen. Snart är det smockat åt alla håll. Festivalen närmar sig sin verkliga kulmen (zorry Zara...), den hemkomna superstjärna som hela stan längtat efter.
För Uppsala älskar sin Veronica Maggio, vare sig hon vill eller inte. Så älskvärd är hon, där i brytpunkten mellan gråt, åtrå och kaxig revanschism, i en ständig balansakt mellan desperation och en längtan efter nya nivåer av självuppfyllelse. Diskbänksrealism korsad med innerstadsglamour, rinnande mascara i krogkön eller en sista cigg på balkongen innan du gör slut och drar till Berlin, eller nåt.
I en tid när vi blivit bortskämda med kristallskarpa LED-skärmar kör Veronica Maggio en väldigt analog spelning, där hon tenderar att försvinna lite i dunklet.
Då spelar det mindre roll att hon uppenbart samkört sin Homecoming med lanseringen av den egna karaokebaren i Uppsala. "Jag har alltid älskat karaoke", påstod hon i ett opersonligt pressmeddelande och avstod sedan intervjuer om såväl barsatsningen som kvällens stora spelning.
En gång i tiden bjöd hon verkligen på sig själv men det tär så klart att låta ens relationer och uppbrott skildras på album, bli omskvallrad i hela landet och till sist dramatiseras på Stockholms stadsteater.
Självklart är hon sällsynt trött på offentligheten.
Festivalens största publikhav fyllde området åt alla håll och kanter.
Men sin publik tänker hon knappast svika och de tårögda hardcorefansen älskar henne som en storasyster, även om texterna med tiden blivit mindre personliga, målade med bredare penseldrag, som i "Sergels torg".
Som bäst blir det när hon rör sig i våra vatten. Vilt jubel utbryter till det mellansnack som inleds med att hon säger: ”En gång för länge sen hade jag en fest i den här stan. Och jag är så glad för det för annars hade inte den här låten funnits". Sedan sjunger hon "Välkommen in" och publiken är med i texten hela vägen, precis varje ord.
Lite senare talar hon om sin "kärlekshatsrelation" till Uppsala. "Hela sommaren har jag blivit ombedd att spela en viss låt. Men jag har sparat den till er" säger hon och gör "17 år" till ett sparsmakat arrangemang, delikat, finstämt och fantastiskt. Konsertens höjdpunkt återskapar starkare än någonsin känslan av att vara ung och längta bort från Uppsala. En del av oss vände tillbaka. Andra inte.
Arrangemangen är stundtals fantasilösa och lite osvängiga men stans stora artist får ändå allt att flyga.
I övrigt är arrangemangen ärligt talat rätt trista. Poprockiga. Det vill säga varken poppiga eller rockiga. Inte heller är det särskilt klubbigt eller souligt, för att ringa in när hon är som allra bäst, på den tid då hon vann oss över med tårar av blod. Nu tenderar hon att fastna i ett träsk av småputtrigt gitarrskval.
Veronica Maggio har publiken i sin hand.
Men så kör hon "Satan i gatan" och "Inga kläder" och jag är beredd att ompröva allt. Vilka släggor, vilken röntgensyn. Stackars hennes ex... Och "Hädanefter", den vackra skildringen av att vilja förändra sitt liv för sitt barn, ter sig plötsligt som skriven för stora arenor. När hon gör "Jag kommer" når publikens glädje, kanske lite förutsägbart, en ny nivå av extas.
Uppsala älskar sin Veronica och det blir som tydligast i låtarna med lokal koppling.
Faktum är att jag aldrig sett en Uppsalapublik så inlevelsefullt och ohämmat fullständigt omfamna en artist. Hon har hela Polacksbacken som i sin hand och där och då tror jag att hon fyller våra hjärtan med större värme och stolthet än vad Kent kanske kunde i Eskilstuna eller Håkan gör i Göteborg.
Uppsala vill så gärna vara din stad, Veronica. Vi får väl se dig snart igen?