Konsert
Maiah Lay
Interpool, onsdag
En av de gerillasoldater som vägrar kapitulera för den just nu förlamande starka övermakten är musikern, skivbolagsbasen och konsertarrangören Daniel Lantz. Han har envist fortsatt att skapa spelningar i det lilla formatet på scener runt om i Uppsala. Max 40 publikplatser, lyder parollen.
På onsdagskvällen var det dags för en ännu en sådan konsert, den här gången på Interpool. På scenen står Uppsalaartisten Maiah Lay, sångerskan och låtskriverskan som nyligen gav ut sin första singel "I'm fallin'". Den finns givetvis på kvällens låtlista, precis som de kommande släppen "Like water" och "Wading".
Maiah Lays originalmaterial, som hon och "mentorn" Daniel Lantz står bakom, är låtar som lika gärna kunde ha skrivits eller framförts 1982 eller 1998. Ingredienserna är lika delar klassisk pop, rock, funk och soul. Just strävan efter att hitta en retrokänsla är det som gör att det musikaliska samarbetet mellan Maiah Lay och Daniel Lantz bär frukt.
Valet av covers denna kväll är därför logiskt: Bob Dylans "All Along the Watchtower", Pet Shop Boys "Being Boring", Red Hot Chili Peppers "The Longest Wave" och Bee Gees "Someone Belonging to Someone" är en skön mix som visar att Maiah Ley gärna blickar tillbaka i musikhistorien.
På scenen finns ett gäng skickliga musiker som ger Maiah Lay bästa tänkbara uppbackning. Daniel Lantz på klaviatur, gitarristen Jonas Isaksson, basisten Pär Engström och trummisen Daniel Olsson är en stabil kvartett med cellisten Emeli Jeremias som extra krydda. Henne hade man gärna hört mer av, men tyvärr har cellon svårt att konkurrera med de andra instrumenten.
För Maiah Lay, eller Maja Hjelm som hon egentligen heter, ser prognosen god ut. Hon är en färsk artist men har redan kommit en bit på vägen.
Hur prognosen ser ut för Uppsalas konsertscen är det svårare att sia om. Förbudet mot sammankomster med fler än 50 personer ser ut att kunna bli långvarigt. Då får artister och publik nöja sig med konserter i det mindre formatet där det är glest mellan stolar och bord.
Ingen ekonomisk höjdare för musiker och arrangörer förstås, men för publiken uppstår onekligen en känsla av exklusivitet. "Herregud, här sitter jag nära scenen med 30–40 andra och lyssnar på en lovande sångerska och ett gäng skickliga musiker en ljus försommarkväll..." Sämre kan man ha det.