Restaurangen pĂ„ UKK Ă€r fylld av ett trivsamt sorl strax före Ă„tta pĂ„ fredagskvĂ€llen. Sannolikt ocksĂ„ av förvĂ€ntan inför den musik som snart ska spelas: Ziv Ravitz (trummor), Nir Felder (gitarr) och Will Vinson (altsaxofon, rhodes) Ă€r en ny konstellation av erfarna musiker som ska bjuda pĂ„ en del av sitt senaste material. Trion presenteras av ordföranden i Uppsala Jazzklubb, Emil Ingmar, som lĂ„ter oss veta att det Ă€r vĂ€rldspremiĂ€r för just den hĂ€r sĂ€ttningen, âpĂ„ scen, alltsĂ„â tillĂ€gger han och ett skratt sprider sig i publiken. Efter den magnifika upplevelse som följde kan ingen pĂ„stĂ„ att det
var en dag för tidigt att ta konceptet No Man Is An Island utanför replokalen.
De öppnar med den ömma och gĂ„tfulla âEmma and Mikaâ som Ravitz tillĂ€gnar sina döttrar, ett vĂ€ldigt fint och passande sĂ€tt att inleda en konsert i gemenskapens tecken. Vi fĂ„r förstĂ„s ocksĂ„ höra titelspĂ„ret dĂ€r dikten âNo Man Is An Islandâ av 1600-talspoeten John Donne vĂ€vs in (som en vinkning om samhörighet Ă€ven över tidens grĂ€nser, om man sĂ„ vill). Med stor sinnesnĂ€rvaro och precision mĂ„lar musikerna upp en detaljrik vĂ€rld och lyckas fĂ„ fram starka kĂ€nslor genom all komplexitet. Trots den nivĂ„ av skicklighet som krĂ€vs för att spela den hĂ€r sortens musik Ă€r det ingen uppvisning av virtuositet, och trots att jag sjĂ€lv misslyckas nĂ€stan varje gĂ„ng jag försöker stampa takten finns det inget hinder för att följa med i musiken inombords. Efter ett inapplĂ„derat extranummer bjuds det in till jamsession pĂ„ scenen, och den som trodde att Ravitz var trött fĂ„r tĂ€nka om â han Ă€r gĂ€rna med och fortsĂ€tter kvĂ€llen.