Magisk och tragisk realism

För exakt ett år sedan hade fängelsefilmen Hunger svensk premiär. Det var ett extremt stiliserat, hyperestetiskt formexperiment där en scen bestod i att en person skurade en lång fängelsekorridor. Han började i ena änden. Så arbetade sig han och hans golvmopp metodiskt fram till kameran som stod stilla i slutet av den andra. Halvmeter för halvmeter. När han väl kommit fram hade det blivit exakt ett halvår sedan.

Hade städaren försökt samma sak i En profet hade han inte hunnit ta tre steg innan han våldtagits, blivit indragen i en knarkdeal och gått med i två gäng med medlemmar ur fyra minoriteter. För det här franska fängelset är en svart brunn av frätande testosteron och maffiastrukturer, allt är hårt och smutsigt och det enda språk som alla förstår talas med knytnävar, kängor och rakblad.
I denna brunn slängs den unge Malik (Tahar Rahim), och givetvis landar han på botten. Han är en ung pojke i en ung vuxens kropp och en människa som aldrig tycks ha hittat en enda talang. I fängelset gör han det. Som överlevare. Navigatör av en ranglig enmansflotte i hajrika vatten. Från ett liv som stampat på stället är Malik för första gången på väg. Men vart?

En profet, som Oscarsnominerades för bästa ickeengelskspråkiga film och vann juryns pris i Cannes, är som om någon satt Pusher i fängelse. I dess kompromisslösa attityd av sten-mot-sten finns inget konstruerat, inget överdrivet, inget av sviktande trovärdighet. Regissören Jacques Audiard har hittat den perfekta balansen mellan magisk och tragisk realism.

Tahar Rahim å sin sida är hundra procent autenticitet som den tonårstrubbige Malik. Hela han är ett par ryckande axlar, ett enda stort "vet inte" - men hans ögon slutar aldrig att se, hans öron aldrig att lyssna. Han spärras in som barn, i fängelset blir han man. Och han är på väg.