Uppsalamusikern Lars Hollmer (1948–2008) var unik. Hans förmåga att obehindrat röra sig mellan genrer och uttryck, alltifrån det romantiska, melodiskt intagande och folkviseartade, till det rytmiskt halsbrytande och avantgardistiska, därtill med ett helt personligt klangtänkande i ofta udda instrumentkombinationer, samt en härlig dos humor, gör honom till något av en svensk Frank Zappa.
Båda lika obändiga, och i båda fallen med problem för efterkommande uttolkare ifråga om att de egna framförandena är så intimt förknippade med det musikaliska innehållet.
Violinisten Nils-Erik Sparf och accordeonisten Matti Andersson har löst detta på ett lysande sätt, genom att skala ned Hollmers musik till dess melodiska kärna, och tillföra en helt egen touché i ett hisnande virtuost duospel. I synnerhet i mer vildvuxna stycken som ”Parallell Angostura” och ”Aska”, med dessa virvlande arpeggiofigurer, tar de ut svängarna rejält.
Det är fint att höra hur de leker med melodin i ”Inte Quanta”, struttigt och rytmiskt pådrivande, medan ”Eyeliner” känns mer lyrisk än Hollmers bångstyriga original, likt ett kammarstycke från förra sekelskiftet. Alltmedan de tar väl vara på de asymmetriska rörelserna i ”Utflykt med damcykel”, med känslan av en vådlig färd över en guppig grusväg.