Kammarmusikföreningens 77:e konsertsäsong kunde knappast ha börjat bättre än genom besök av Edsbergs Kammarorkester, denna utbildningsanstalt för skickliga stråkmusiker från hela Norden, ett samprojekt mellan Musikhögskolan och Sveriges Radio. Orkestern, ett tjugotal stråkmusiker, anfördes av Mats Zetterqvist, vilken som ”Sitzgeiger” fungerade både som konsertmästare och orkesterledare. Han genomförde också flera eleganta soloinsatser.
Konsertprogrammet löpte tidsmässigt från förklassicism till nutid och tillbaka, ett spännande koncept, även om jag tycker att det är för enkelt att kalla förklassicism för ”ljus” och nutida musik för ”mörk”. Men jag måste erkänna att de musikstycken som spelades i hög grad underströk denna tes.
Första konsertverket var en ”Sinfonia C-dur” av C Ph E Bach, en tonsättare med många nya ideer för sin tid. Dynamiska krockar och både häftig och mjuk gestik med stundtals virvlande melodik. Bländande uttrycksfullt tolkat. En mycket ung F Mendelssohn (12år) skrev ett antal stråksymfonier, och vi fick höra nr 4 c-moll. En häpnadsväckande djärv och ändå mogen kompositörs ungdomsverk spelades helt kongenialt.
Konsertens tyngdpunkt kom med de två verk som inramade konsertpausen. Först W Lutoslawskys ”Musique funébre” från 1958, komponerad till Béla Bartóks minne. Som en andlöst spänd båge bildade de fyra sammanfogade satserna en fritonalt genomlyst ljudmatta i en nästan kvävande spänning, till sist försvinnande i nästan intet med några svaga djupa solofraser från en cello. Ett magistralt, med rätta beundrat centralverk i 1900-talsmusik, framfört med häpnadsväckande mognad och intensitet av orkestern.
D Sjostakovitjs ”Stråkkvartett nr 11” (här i arrangemang för stråkorkester) är ett typiskt uttryck för tonsättarens försök att hitta rätt i en tillvaro där kommunistiskt ”rättänkande” och hans egna behov av personligt uttryck fick bilda en enigmatisk helhet. Lyrik, våldsam energi och bistert ironisk humor, allt är lika värt och blev det också i det lysande framförandet.
Samuel Barbers välkända ”Adagio för stråkar” fick utsökt tolkning i klang och dynamisk spänningsbåge, och vi var tillbaka i en ”ljus” stämningsvärld. Ett ungdomsverk av underbarnet W A Mozart är inget oväntat i mästerverksklassen. Hans ”Divertimento D-dur” är glad, både spännande och avslappnande musik, med rätta både omtyckt och ofta spelad. En perfekt lättsamt kongenial musikavslutning en förhöstkväll.