Svensk litteratur lider ingen brist på fadersgestalter. Tvärtom. För bara ett par år sedan talades om en ”boom” inom framför allt självbiografisk litteratur, där bland andra Hanna Hellquist, Åsa Linderborg, Alex Schulman och Cajsa-Stina Åkerström skildrade sina fäder. Trots stora olikheter fanns klassiska gemensamma nämnare: jakt på pusselbitar, ibland konfrontation men mest försoning. Fadersförståelse skulle man kunna kalla genren.
När den tolkas av Violencia, huvudpersonen från Lina Hagelbäcks debutroman med samma namn, skapas något annat. Kort resumé: Violencia är ett poesiflöde som aldrig stängs av, både vidöppen och dold av ord. Många älskade detta i den förra boken, andra kallade det överspänt. Själv ser jag efter en stund ordglittret som bakgrundsmusik till handlingen: stämningsfullt men inte viktigast. Violencia lever sitt liv med poesi, katt och sporadiska relationer, när en dag ett brev kommer från en bekant till hennes försvunne far Esra. Tydligen lever han som poet i Italien; med brevet följer en bunt dikter. När Violencia läser dem fruktar jag en stund att bara formen är ny och att allt ska mynna ut i smetig rationalisering, men inte.
Violencia minns en barndom i ständig skräck och Esras misshandel av mamman Teresa Lo. Hagelbäck är tydlig med att Esra inte är ett porträtt av hennes egen pappa, poeten Jösta Hagelbäck. Ändå bygger hon Esras röst på hans dikter. Även om de är starka är det nästan elakt: den patologiskt självupptagne Esra är en parodi på bedagad drömmare med hora-madonna-komplex. När vi möter honom spelar han mandolin iklädd mantel, dricker rödvin och diktar. Han kallar kvinnor för fittor men lever vid foten av en dyrkad vulkan han kallar ”hon”. När Violencia dyker upp välkomnar han henne med smäktande Dan Andersson-tolkningar. Äcklad flyr hon det första mötet ”jag borde vara större än den fadersstress som tär på mig” - men tvingar sig tillbaka. Varför slog du oss? Frågar hon. Varför lämnade du oss? Just här, när det bränner till, rämnar talande nog det abstrakta språket. Violencia håller för det, men Esra mumlar klyschor och citerar Ekelöf. Han menar att Teresa Lo var otrogen och att svartsjuka ursäktar mycket. Även om Violencia står upp för sin mamma ligger bokens största problem här, i bilden av den numera döda Teresa Lo. Hon är bröst och hud och klänningar men inga intressen eller åsikter. Ett adjektiv: ”vacker”. Jag hoppas att det är omedvetet, en klichémina Hagelbäck råkat utlösa. Men den är rejäl: den Vackra Döda Kvinnan är en relik med tusen namn, varav en sliten form är den döda modern till en stark dotter. Violencia delar öde med allt från Amelie från Montmartre till majoriteten Disneytjejer, en moderlös norm som bland annat uppmärksammats av Eva Wahlström i studien ”Fria flickor före Pippi”. Violencias styrka, typiskt skildrad som lik faderns, används dock till slut till något unikt. Upplösningen vid vulkanens mynning är en av de mest groteska jag läst i en samtida bok.
Plötsligt är vi i en antik tragedi, där en omvänd Elektra hämnas döda mödrar och försmådda barn. När gjorde någonsin en dotter upp med en far såhär? Vem annan än Violencia skulle våga låta vulkanaska rensa luften? Hon är extrem, förstås, men en svikande förälder är trots allt en svikande Gud och när ett spår i kulturen hakat upp sig kan någon behövas som kör det genom en vägg.
Efter Violencias insats finns rum för mer nyanserade rensningar i fadersrollen. Den svenska litteraturen, kanske litteraturen överhuvudtaget, kan gott tacka Lina Hagelbäck för röjningsarbetet.