Lykke Li kan gå från elektroniskt till pop full av akustiska gitarrer utan att det känns som att hon byter genre. Det är för att hon alltid, som det brukar heta, gör sin egen grej. När hon blandar in americana eller hippie-folkpop så är det inte klyschorna hon använder, utan andra element. "I never learn" har känslorna utanpå och en fulsnygg produktion som låter "live i studio" långa vägar, vilket gör att inspelningsarbetet liksom känns i slutprodukten. Högst medvetet, säkerligen, liksom allt Lykke Li gör. Ändå låter det alltid rakt ur hjärtat.
Bästa låt: Love me like I'm not made of stone