I denna sin romandebut skildrar Johanna Adorjan sin judiska familjs, och i synnerhet sina farföräldrars, historia från 1940 och framåt. Det har blivit en berättelse där själva familjeperspektivet gör att Europas mörka 1900-talshistoria kommer sin läsare nära, särskilt nazismens gärningar under Förintelsen.
Men låt oss börja med två årtal: 1942 och 1991. Mellan dem ligger nästan femtio år och ett helt liv. 1942 gifter sig i Budapest det unga paret Veronika (Vera) och Istvan (Pista). 1991, en oktobersöndag, lägger de sig ner tillsammans och begår gemensamt självmord enligt instruktionerna i den amerikanska boken ”Final exit”. Pista är då mycket sjuk, medan Vera fortfarande är kärnfrisk. Varför de gör detta aktiva val har ingen i familjen riktigt förstått. Men många år senare bestämmer sig barnbarnet Johanna för att försöka föreställa sig farföräldrarnas sista dag i livet – och alla de dagar som ledde fram till den.
Farfar Pista satt i koncentrationsläger under andra världskriget, i Munthausen, Österrike, ett så kallat kategori III-läger, vilket skulle uttydas ”förintelse genom arbete”. Vera däremot levde gömd i Budapest tillsammans med parets lille son, Johannas pappa. Både Vera och Pista har efteråt kategoriskt vägrat att tala om sina upplevelser under kriget. Nu tar Johanna i sitt sökande hjälp av såväl internet, gamla brev och samtal med gamla vänner och släktingar. Det blir en resa genom flera städer och länder.
Många överlevande från Förintelsen tog sina liv; den mest kände är kanske Primo Levi. Ärren i kropp och själ blev för tunga att bära. I vilken mån detta påverkade Veras och Pistas beslut får varken författaren eller läsaren någonsin riktigt veta. Däremot står det ganska tidigt klart att Pistas sjukdom och Veras fasa för att bli ensam kvar, spelar stor roll.
Med ömhet och humor skildrar Adorjan sina farföräldrars förhållande i boken som inte för inte bär titeln ”En alldeles särskild kärlek”. Ett udda inslag i äktenskapet var att de båda fortsatte att nia varandra livet ut, vilket ibland gör deras dialoger komiska. Sina sista decennier tillbringar de i Danmark efter flykten från Ungern 1956; avkommunistifierade, avjudifierade, ett alldeles vanligt urbant danskt par med livligt sällskapsliv och kulturella intressen. Från sin barndom minns Adorjan det stiliga paret som ”filmstjärnor”; eleganta och ständigt rökande, farmodern i sin livslånga paradroll som den vackra och oberörbara kulturkvinnan med sin stora passion för klassisk musik, en passion som hon delade med sin man.
Det här är en berättelse som lyfter upp historien ur det förgångna och ställer den nära intill läsaren. Språkligt är romanen lättflytande, lättläst utan att alls vara ytlig. Sammanblandningarna av typen ”hans/hennes” och ”sin/sitt” har man ju tyvärr fått vänja sig vid, och skylles väl i alla händelser mest översättaren Christine Bredenkamp som dock för övrigt gjort ett bra jobb.