Folkmusiken och konstmusiken (eller den "klassiska" musiken) har mötts åtskilliga gånger genom historien. Flera av de stora symfonikerna har haft folktraditioner som naturlig bas i sitt komponerande. Exempel på det är Mahler och Dvorak (varav den sistnämnde påverkades inte bara av mähriska folksånger, utan också spirituals och indianmusik från sina USA-resor).
Här i Sverige har vi förstås tonsättare som Alfvén och Peterson-Berger som omgestaltat det folkloristiska i ett nationalromantiskt idiom.
På liknande sätt har folkmusiken inkorporerats i jazzen och den improviserade musiken, med starka svenska företrädare som Jan Johansson, Lars Gullin och Nils Lindberg.
Men när folkmusiken tagits in i finrummen och den improviserade musiken har det sällan varit på folkmusikens villkor. Snarare har den utgjort inspirationskälla, en exotisk gäst, ibland i ganska pastischartad form.
Multimusikern Ale Möller vänder på steken när han nu tillsammans med Uppsalabekante arrangören och dirigenten Hans Ek komponerat The Nordan Suite, enligt undertiteln en svit för orkester och folkmusiksolister som baseras på gamla skandinaviska traditioner och medeltida ballader.
Här sker för ovanlighetens skull ett möte som med utgångspunkt i folklore inlemmar det konstmusikaliska, med hjälp av Västerås Sinfonietta. Och då knappast i form av trygg svensk folkvisa, utan en vildvuxen och fantasifull klangfresk med rituella dansrytmer och exotiska instrumentlinjer som ekar av fjärran kulturer. Ja även keltiska reminiscenser i stycken som "Gullharpan" och "Rosor och salivier".
Men också återkommande glimtar, likt drömfragment, av de medeltida nordiska sånger som alltsammans utgår ifrån och som både kraftfullt och känsligt lyfts fram av sångerskan Lena Willemark. I en av dessa känner vi igen fragment av "Uti vår hage".
Redan de inledande, massiva arabiskklingande stråklinjerna till Möllers skalmeja och flöjter visar att detta är något annorlunda. Och Möller och Willemark tar sig friheter i sin ornamentik som en traditionell symfoniker knappast skulle tillåta, i ett dynamiskt växelspel av vila och urladdning, mjuk folkmelodik och hårdföra rytmiska accenter.
Alltmedan Hans Ek leder sinfoniettan i stråklinjer som i sin närmast exotiska lyskraft blir så mycket mer än traditionell klangfond (påminner lite om en personlig favorit, japanen Ryuichi Sakamotos svit Playing the Orchestra).
Man kan invända att med alla stilväxlingar tar det hela karaktär av rapsodi snarare än genomarbetad svit. Och att Willemarks expressiva sångstil i stunder drar åt det manierade och lätt gapiga. Men med vidöppna öron blir The Nordan Suite likväl en fantasieggande lyssnarupplevelse.
Bästa spår: "Intermezzo 1"