Indignation kan, om den hanteras på rätt sätt, verka som en förlösande kraft i litteraturen. Om känslan tyglas utan att glöden förtas kan den skänka skrivandet en styrka som andra uttryck inte förmår. Så är det i Yahya Hassans tidiga, rasande dikter; så är det hos de landsförvisade Carl Jonas Love Almqvist och Ovidius. Och drivet hos Knausgård, var har det sitt ursprung om inte i barndomens djupt liggande ilska?
Men utan form och motiv blir effekten den motsatta: texten riskerar att bli parodisk, av klagosången blir bara klagan, en röst som förlorar i styrka ju högre den stegrar sig. Jag tänker på det när jag läser Bo Gustavsson, poet och översättare med stora insatser inte minst för islamisk kultur i Sverige, som utifrån de upprop om kränkningar och överfall som präglade hösten 2017 skrivit en ”poetisk debattbok” med titeln ”Venus efter metoo”. Medan bokens explicita syfte är att undersöka relationen mellan könen efter metoo-hösten är det implicita syftet, tycks det mig, att vederlägga de avsikter som låg bakom uppropets kraft. Saker har gått till överdrift, anar man mellan raderna, kvinnopöbeln löper gatlopp medan männen kuvar under mer eller mindre välgrundade anklagelser. Ämnet framställs genom ett slags dialog mellan diktjaget och ”den nya Venus”, renässansens bild av skönheten uppstigen ur havet i ny gestalt, främmande och otillgänglig. Den nya Venus har ”krigisk blick” och ”skapar sin egen rättvisa byggd på krigiska fältrop.” ”Vågar jag äta en persika och bjuda på en efter metoo?”, skriver Gustavsson i en parafras av T. S. Eliot. Vad får man säga, vad får man göra, hur ska man bete sig?
Man kan känna viss sorg inför ett jag som beklagar sig med så många frågor. Svaret är förstås att ingenting har förändrats: människor har all tillåtelse att förälska sig, att uttrycka romantik, längtan och åtrå, såsom det varit i alla tider. Däremot, och det är ingen skillnad från innan metoo, bör man inte överträda någons gränser, man bör inte begå våld på en annan människa, man bör inte kränka. Att skillnaden däremellan fortfarande tycks diffus är nedslående.
Man kan förstås peka på en del problematiska aspekter av metoo. Man kan, vilket Gustavsson gör på ett par ställen, ifrågasätta vad som sker med rättsordningen när utpekanden fungerar som domar i sig. Men rättssamhället tycks inte på något radikalt sätt ha eroderat under de senaste två åren. Man har rätt att få sin sak prövad i domstol; den som känner sig felaktigt utpekad kan få, och har i vissa fall fått, upprättelse.
Vad som möjligtvis har förändrats är att den tysta acceptansen inför män, för det rör sig framför allt om män, som beter sig illa har försvunnit. Det gemensamma rummet har blivit något säkrare för kvinnor. Jag tvivlar på att Bo Gustavsson ser det som någonting negativt.
Ilska kan alltså vara fruktbart för litteraturen om den hanteras på rätt sätt. Katarina Frostenson och Horace Engdahl har var för sig hämtat kraft ut de senaste årens händelser för att skriva lyckade böcker, oavsett vad man anser om sakinnehållet.
Bo Gustavsson gör det inte i samma utsträckning. ”Hur ser lyckan ut efter metoo?”, frågar sig dikten plötsligt. Lyckan, vill man svara, är sig till exakthet lik. Det vill säga, den är för oss alla ungefär lika svårfångad och skiftande till sin natur. Och så lär den förbli.