Anna Carlson sätter med självklar pondus sin roll i "Dottern" på Uppsala stadsteater.
Teater
Dottern
Uppsala stadsteater
Dramatisering och regi: Karin Parrot Jonzon
I rollerna: Emil Brulin, Anna Carlson, Åsa Forsblad Morisse, Jakob Fahlstedt och Malin Tengvard
Urpremiär 14 oktober
Karin Parrot Jonzon gjorde dramatik av Lena Anderssons bok "Egenmäktigt förfarande" med gott resultat. Det är lättare att förstå att hon greps av lust att omvandla den till teater. Lite svårare med hur hon såg framför sig att gestalta både "Dottern" och den föregående "Sveas son". De kändes inte så givet scenmässiga. Men Jonzon har gjort ett gott jobb med att överföra väsentligheterna. Här finns både historieskrivningen och den torra Anderssonska humorn bevarad.
Pjäsen heter bara "Dottern". Ingen stor sak men trots att det är dottern Elsa som mest står i fokus blir det lite missvisande. Även fadern Ragnar, barn till Svea, får ta rejäl plats i berättelsen här. Egentligen är det tre generationer som får personifiera Sveriges utveckling under nära ett sekel. Från tidigt 1900-tal då hunger fortfarande kunde vara en del av verkligheten till det sena seklets självförverkliganden.
Scenmässigt är det stiliserat. Vi ser ett kök i typisk 50-60-talsmodell. Här bor familjen, Johansson: mamma, pappa och två barn. I utkanten också farmor Svea. Skådespelarna tar ner den "fjärde väggen" och spelar direkt ut mot publiken. Skickligt får de ändå till illusionen av att vi ser in i ett verkligt familjeliv. Under knappt två timmar passerar Sveriges historia sedd i mikroformat i träffsäkra scener. Fokus ligger hanterbart på senare halvan av seklet, med tyngdpunkten på Elsas utveckling från hårt skidtränande pappas flicka till självständig och ifrågasättande ung kvinna. Som fond till hennes utveckling står främst pappa Ragnas beigea framtoning, i både klädsel och livsval.
Samtidigt som utvecklingen av folkhemmets uppgång och fall skildras riktas några kängor mot identitetspolitik, konstruktivism och andra moderna roligheter. Inte så sällan tittar den krönikeskrivande Lena Anderssons texter fram här och var. Kontrasten mellan farmors minnen av fattighunger och Elsas ätstörningar är också bra hanterat.
Det är en skicklig ensemble som gestaltar familj och historia. Främst Jakob Fahlstedt som Ragnar och Malin Tengvard som Elsa, de får också mest utrymme. Trotjänaren Anna Carson sätter sin Svea självklart med enkla medel. Åsa Forsblad Morisse och Emil Brulin kunde ha fått större plats.