Huvudrollerna i filmen om Gyllene Tider spelas av Valdemar Wahlbeck (Per Gessle), Lancelot Hedman Graaf (Anders Herrlin).
Dramakomedi
Titel: Sommartider
Visas på: Filmstaden, Nordisk Film Bio
I rollerna: Valdemar Wahlbeck, Phoenix Parnevik, Alexandra Zetterberg
Regi: Per Simonsson
Speltid: 101 min
Betyg: 3
Per Simonsson lyckas fint i sin film ”Sommartider” att få till en slags filmisk tolkning av Gyllene Tiders musik. Det är lättlyssnat, charmigt och sommarlätt humoristiskt med en liten dos svärta här och var. Det är genomgående underhållande och trots att jag aldrig varit något riktigt fan av Halmstadspojkarna får jag en oemotståndlig lust att starta ett popband efter att ha sett filmen.
”Detta är den (nästan) sanna historien om Gyllene Tider” står det i förtexterna. Och så är det ungefär. Många av karaktärerna i filmen har verkliga förlagor. En av de fiktiva är Tobbe som får stå för allt som Simonsson tycker är fel i det sena 70-talets musikliv, en tuff kille dessutom, i motsats till den blyge popnörden Per som drömmer hemma på kammaren om framtida storhet. . .
Det är på ett vis lite synd att man som biobesökare sitter på facit om hur småstadskillarna i bandet Gyllene tider blev en av Sveriges allra största framgångar, särskilt då förstås den med tiden allt mindre tillbakadragne frontfiguren Per Gessle. Det är inte så spännande hur det ska gå utan man sitter mest och prickar in olika händelser som man känner till i förskott. Det typ samma koncept som filmerna om Ted Gärdestad och Björn Borg.
”Sommartider” är heller ingen dokumentär, utan en spelfilm med låt vara hittills ganska oprövade förmågor, dock med ofta kända efternamn. Berättelsen blir till en charmig, ganska rolig, framgångssaga. Tidsmarkörerna finns förstås där som det brukar, lite nostalgiska för oss som minns dem, kanske exotiska för yngre årgångar.
Det är ju lite fascinerande med denne Gessle som i unga år älskade popen, opåverkad av strömningar som progg och punk. Han hittade tillsammans med bandkollegan Mats MP Persson en egen nisch i det svenska musiklivet, med låttexter som stack ut och var hit-mässiga. Självklart bidrog en ekivok dubbeltydig text som ”Flickorna på TV 2” till att få upp intresset i begynnelsen.
Alla i rollbesättningen gör ett bra jobb, det är lätt att tro på dem som ett band. Valdemar Wahlbeck drar förstås ett stort lass som Per Gessle, inte minst för att det är han som sjunger låtarna. Det är färska inspelningar som gäller, inget mimande till originalen, imponerande i sig.