Att Finland de senaste åren har seglat upp till förstaplatsen på den lite diffusa listan ”Världens lyckligaste land” har flera orsaker. En rad faktorer som har att göra med politik och grad av trygghet och välstånd är förstås viktiga. En känsla av frihet likaså.
Det finns numera lyckoguider i Finland. Och turister som i hopp om att smaka på den bubblande lyckan låter sig ledas ut i ödsliga skogar för att känna på finländarens vardagliga snabbfix av ensamhet och träd.
Lyckan glimrar mer än de tusen sjöarna någonsin gjorde och en jublande marknadsavdelning är till och med lyckligare än snittet.
Men som finländare vet jag hur det egentligen ligger till. Vi pratar egentligen inte om det med utomstående, men svaret på frågan om den finska lyckan består i låga förväntningar. De är de som förväntar sig lycka som verkligen blir olyckliga. Det är stommen i det finska välfärdsbygget. Svaret är inte mer komplicerat än så. De riktigt krassa lägger möjligen till att en globalt sett väldigt hög suicidfrekvens förbättrar statistiken.
Den ryska konstnären Maria Pogorzhelskayas utställning ”Lycka till och från” gör en tagning på temat och placerar sig någonstans mitt emellan den finska linjen och ett buddhistiskt Nirvana. I tre serier av målningar får vi punktnedslag i ett tillstånd som kan beskrivas som lyckligt. Och det som förenar ”Masks”, ”Girls” och ”Boys with Ipads” är att de alla visar situationer där nuet är intensivt och inte bär andra begär än det faktiskt levererar.
I den utlevande ”Girls” visar Maria Pogorzhelskaya svirande unga kvinnor som faller genom natten med samma eufori som artisten Håkan Hellström gjorde på sin debutskiva. Dansen har inget slut. Fyllan ingen morgondag. Man kunde invända att det konsekvensneutrala nuet är en chimär, men har man varit där vet man att det faktiskt finns. Att de utlevande ofta visar brösten som om de vore med i en gammal high school-film skulle också kunna bära invändningen att lyckan är underordnad patriarkatets blick, men det rör inte Maria Pogorzhelskayas gestalter i ryggen. De väljer helt enkelt bort den aspekten. I en av målningarna solar två kvinnor på en motorbåt i full fart. Den ena sitter i aktern, den andra i fören. Vid styrpulpeten i mitten är det tomt. Gissningsvis är bäraren av den patriarkala blicken helt enkelt raderad. Lyckan kräver kanske alltid en partiell blindhet.
I ”Masks” och ”Boys with Ipads” är motiven istället kvinnor med ansiktsmasker och unga pojkar djupt försjunkna i skärmar eller intensiv vänskap. Bägge grupperna suveränt avskurna eller från omvärldens alla eventuella krav och likgiltiga inför alla externa förväntningar.
”Lycka till och från” är en alldeles utmärkt utställning. I Köttinspektionens stora sal har ett rum i rummet byggts upp av rosa väggelement, och de två rummen som utställningen tar i anspråk bildar en tajt helhet.
Maria Pogorzhelskaya målar snabbt och nästan skissartat, men mycket skickligt. Skikt och penseldrag är medvetet synliga, som för att understryka att målningen är mitt i en tanke.
Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt som att påstå att jag är lite lyckligare när jag stiger ut från utställningen än innan jag gick in.
Utställningen pågår på Köttinspektionen till och med 2 februari.