År 1854 öppnade världens allra första sanatorium för behandling av tuberkulos i orten Görbersdorf, dagens polska Sokołowsko, i Nedre Schlesien. Det skulle bli förebilden för bland annat sanatoriet i schweiziska Davos. Nu återuppväcks Görbersdorf i Olga Tokarczuks "Empusion", en skräckroman förlagd till en värld av naturterapi. Huvudperson är den unge polske studenten Mieczysław Wojnicz från Lwów, dagens Lviv, som anländer till kurorten i september 1913. Han har fått avbryta de ingenjörsstudier som han påbörjat efter den dominerande faderns önskan. I faderns ögon bär han emellertid också på en annan "sjukdom" som han har lärt sig att dölja från omgivningen.
"Empusion" är ett svar – också omtalad som en parodi – på Thomas Manns "Bergtagen". Också här är berättarrösten kollektiv, men hos Olga Tokarczuk är detta "vi" dessutom uttalat kvinnligt (vilket tyvärr inte går att översätta till svenska, varför halva poängen försvinner). Själva titeln är sammansatt av orden empusa (ett kvinnligt spöke) och symposion (det exklusivt manliga gästabudet hos Platon).
I första hand är "Empusion" en nästan övertydlig men tyvärr fortsatt mycket aktuell roman om kvinnohat och förtryck. Berättelsens Görbersdorf anno 1913 är en värld nästan utan kvinnor. Ändå citerar männen kring Wojnicz tidens medicinska och filosofiska läror om kvinnans påstådda underlägsenhet. Men de osynliga empuserna runt omkring dem ser allt, vet allt, och kanske utkräver de en dag också sin hämnd. Vilka är då spökena? Häxor som en gång i tiden avrättades på bergen runt kurorten? Eller "Tuntschi", ett slags primitiva kvinnliga figurer med bröst av stenar och vaginor av bark och mossa, som kolare och herdar tillverkar i de omgivande skogarna för att tillfredsställa sig med?
"Empusion" är Olga Tokarczuks första roman efter Nobelpriset. Den följer konsekvent ett antal bärande teman i hennes författarskap. Persongalleriet speglar den blandning av mentaliteter, nationaliteter, språk, religioner och politiska strömningar som kännetecknade det hörn av Centraleuropa före 1918 där kejsardömet Österrike-Ungern mötte det tyska. Den materiella världen och den övernaturliga finns också där sida vid sida, som så ofta i Tokarczuks prosa. I skräckberättelsens form förmedlar hon återigen frågor om skärningspunkten mellan medicin och etik, och hon låter den brutalitet som liksom en underström finns i hela berättelsen förebåda det annalkande världskriget.
Jan Henrik Swahn har hittills varit en mästerlig uttolkare av Olga Tokarczuks stil. Den här översättningen är emellertid tråkigt nog ojämn (slarvig förlagsredigering?). De svåraste partierna – de filosofiska samtalen och de bärande resonemangen – har fått en precis och vacker motsvarighet på svenska. På vissa ställen blir dock den konstnärliga friheten lite stor och felöversättningar förekommer, som när en snokande och klängig människa som i originalet kallas för en "blodigel" översätts till en "suput". För att inte tala om när polskans "hårspänne" översätts till "barett" (!). Det är synd, inte minst med tanke på Tokarczuks omsorgsfullt konstruerade bildspråk. I övrigt anger inte förlaget att den svenska översättningen är något förkortad. Skönheten i helheten väger trots det tyngre, och "Empusion" sveper med sig läsaren som en av de mörka, magiska vindarna över romanens Görbersdorf.