Det ligger en tilltalande air av svensk visschlager, med ekon av en artist som Olle Adolphson, över Andersson Wijs nya album. En del handlar det om ljudbilden, med stora vemodiga stråkfonder och akustisk gitarr eller piano i centrum. Men också det vardagliga tilltalet - bäst i mer koncentrerad form som i förstasingeln ”Santa Monica”. I andra stunder alltför Lundellskt utdraget och konturlöst i min smak, med det pretentiösa tilltal som jag har lite svårt för när det gäller Tomas Andersson Wij, till exempel i ”Långsamma dagar i Stockholm”.
Bästa spår: ”Santa Monica”