Lotta Lundberg överträffar det mesta

Lotta Lundbergs nya roman är tillägnad författaren och journalisten Cordelia Edvardsons minne. Det är inte bara på försättsbladet det märks, utan också inne i själva romanen. ”Timme noll” skildrar tre kvinnoliv, i olika tider och på olika platser, som alla har någon liten beröringspunkt med Edvardson. Tydligast märks det i den del som handlar om författaren Hedwig Lohmann i Berlin strax efter krigsslutet; hon är driven av skuld efter att ha ”lämnat” sin dotter i SS händer. Den berättelsen bygger på den verkliga Elisabeth Langgässers liv – Cordelia Edvardsons mor.

Men Lotta Lundberg gör något som rätt få författare lyckas med: hon manövrerar ut glupskheten. Den som annars kommer som ett brev på posten när ”biografiskt” och ”verklighetsbaserat” uppenbarar sig i skönlitteraturen. Jag har ingen som helst längtan efter att söka ytterligare information, jämföra och pussla, om den verkliga Langässers öde efter att ha läst ”Timme noll”. Och, det är ingen förolämpning mot författaren, utan en komplimang: hon skapar sin Hedwig Lohmann som en gestalt i egen rätt, och det som finns innanför bokpärmarna är fullt tillräckligt.

Hedwig rationaliserar bort sin skuld, försöker hitta på förklaringar som ska mildra det som faktiskt hänt. I ett sargat Berlin går hon omkring och intalar sig att dottern ju skulle arbeta som sjuksköterska för armén – absolut inte skickas till något koncentrationsläger. Och att hon konsekvent valde att säga nej när vänner ville att hon i tid skulle skicka dottern i säkerhet till dem, försvarar hon med tankar som ”vilken mor skickar bort sitt barn?”. Det går inte att sätta sig till doms över Hedwig, till det skulle krävas en långt mer onyanserad författare än Lundberg. Men smärtsamt är det, och den där svalda, nedtryckta skuldklumpen hon härbärgerar är lika påtaglig som vore den ens egen.

Förlaget kallar berättelsen om Hedwig för romanens ”bärande del”, och det är den förvisso på det sättet att den i någon mening utgör förutsättningen för de båda andra. Men, när det kommer till vilken av delarna som griper tag och tilltalar en allra mest, är ju smaken bekant ungefär som baken. I den mest samtida av delarna – den utspelar sig vid mitten av 00-talet – får läsaren följa psykoterapeuten Ingrid som efter prästmakens Parkinsondiagnos gett upp sitt yrkesliv och följt honom till en skärgårdsö, där han med tanke på sin tilltagande sjukdom hittat en lagom stor församling. När han upprättar ett förtroligt förhållande med Hanna Lund, författare och öbo, ställs äktenskapet på sin spets.

Lotta Lundberg har en av sina absoluta styrkor här, i förmågan att både intellektuellt och känslomässigt gräva i mänskliga bevekelsegrunder utan att hemfalla åt klichéer eller enkla förklaringar. Det märktes redan i debuten, ”Låta sig hända” (1998) och fortsatt fram till den förra romanen, ”Ön” (2012), men med ”Timme noll” når Lundberg ännu längre. Det är kanske inte en perfekt roman, för perfektion i litteraturen är inget eftersträvansvärt, men den är helt enkelt: skitbra. På grund av sin komposition liknas den vid Michael Cunninghams ”Timmarna” (1998) – romanen där tre kvinnoliv vävdes samman av Virginia Woolf och hennes roman ”Mrs Dalloway” – och det ligger mycket i den jämförelsen. Men, trots att det blev en suveränt bra film av Cunninghams bok, överträffar ändå Lundbergs roman föregångarens. Kanske har det att göra med hur snyggt hon får ihop dessa tre berättelser. De är så löst sammanhängande, de rör bara flyktigt vid varandra, och romanen hade burit även utan dem. Nu finns de där, men de tillför något extra istället för att vara tillkämpad förutsättning för hela romanbygget. Det hela går att uttryckas såhär: Med ”Timme noll” befäster Lotta Lundberg sin plats som en av de intressantaste samtidsförfattarna.

Min favorit av de tre kvinnorna – för i alla romaner med flera parallella berättelser hittar man en favorit – är Isa. Flickan på tröskeln in i vuxenvärlden, som i 1980-talets Uppsala sitter på terapisoffan för att försöka reda ut vad det är för fel på henne. För läsaren är det dock uppenbart att det inte alls är henne det är fel på, utan på hennes föräldrar. Karriärakademikerna som hellre ägnar all sin tid åt att göra antropologiska fynd i Afrika eller impas av nobelpristagare, än att vara med sin dotter. Isas berättelse är till skillnad från de övriga ”i tredje person-berättelserna” mer av inre monolog, och omöjlig att hålla ifrån sig. Det märks redan från början, när hon formulerar bristen i sitt liv på detta hjärtskärande sätt: ”Min historia handlar om att jag inte känner någon som har en längtan efter att summera mig –”