Loran Batti har med sig sin kamera överallt, också när han hämtar och lämnar vänner på olika anstalter.
Dokumentär
Titel: G - 21 scener från Gottsunda
Visas på: Fyrisbiografen
Medverkande: Loran Batti, Nezehat Dogan, "Björnen"
Regi: Loran Batti
Speltid: 80 min
Betyg: 4
Den nyblivna dokumentärregissören Loran Batti är ett levande bevis på att det tär på själen att försöka skildra sin uppväxtort. Särskilt om den likt G (som Uppsalaförorten Gottsunda genomgående kallas i filmen) klassas som ett av landets mest problematiska områden. Alla omkring Batti vill skjuta projektet i sank – mamman Nezehat är arg och orolig, hustrun Maria trött på att bortprioriteras, och barndomsvännerna är distraherade av sina allt trasigare gängrelaterade liv. Trots detta fortgår arbetet, och samtligas tro på filmen stiger i takt med min tacksamhet för att den får se dagens ljus.
Under ett antal år har Loran Batti utvecklat ”G - 21 scener från Gottsunda” från en kortfilmsidé till en kapitelindelad dokumentärfilm, som sträcker sig långt bortom alarmistiska diskussioner om stigande kriminalitet, straffskärpningar och visitationszoners vara eller icke vara. Med enkla medel, utan att komma med pekpinnar, blottlägger Batti våra makthavares oförmåga att se människorna bortom nyhetsrapporteringen och exotifieringen av förorten.
För regissören leder den oroväckande statistiken, polisens närvaro och Gottsundabornas uppgivna vittnesmål till en personlig uppgörelse med barndomens nostalgiska skimmer – poetiskt fångat i dokumentären med en Super 8-kamera – och förtroliga konversationer med barndomsvänner. En återkommande samtalspartner är ”Björnen” – en äldre Gottsundavän som inte delar Lorans syn på den unika uppväxten och framtidshoppet, och som gång på gång utmanar filmarens bevekelsegrunder. Medan Gottsundabilden blir allt mer nyanserad och olik den gängse mediarapporteringen, hopar Battis frågor och tvivel sig, och längtan efter att avsluta projektet tar över – eller att lämna det oavslutat.
Det som särskiljer ”G - 21 scener från Gottsunda” från andra dokumentära försök på samma tema, kan sammanfattas med en rad ur författaren James Baldwins roman ”No Name in the Street” från 1972: ”Om man verkligen vill veta hur rättvisa skipas i ett land, frågar man inte poliserna, advokaterna, domarna eller medelklassen. Man går till de skyddslösa – de som behöver lagens skydd mest – och lyssnar på deras vittnesbörd.”