Edward Albee, för evigt inskriven i teaterhistorien med sin moderna klassiker ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, har också stått för ett av teaterhistoriens klassiska fiaskon. När hans dramatisering av Vladimir Nabokovs kontroversiella roman ”Lolita”, efter ett antal förseningar, sattes upp på Broadway i början av 80-talet var kritiken inte nådig. Det talas om ett sällan skådat haveri. Publiken uteblev och snart var uppsättningen nedlagd. Och när Kulturhuset stadsteatern nu har mod att ta upp Albees omdiskuterade version igen är det bara att konstatera att det verkligen är en märklig tolkning Albee gjort av Nabokovs mästerverk.
Albees främsta tilltag är att han låtit rollen ”en viss herre” ta plats på scen. Rollen, här spelad av Daniel Nyström, fungerar som ett slags berättare, han är författaren till dramat vi ser utspelas på scen, på samma gång Nabokov och Albee själv. Han driver och kommenterar berättelsen. Regissören Nora Nilsson har sannerligen tagit vara på och förhöjt detta metaperspektiv. Scenen, som hela tiden filmas, består av en enda stor green-screen som med hjälp av den storbildsskärm som hänger över scenen, och där så att säga de färdiga bilderna/scenerna visas, kan förvandlas till en rad olika miljöer.
Med hjälp av handhållna filmkameror som följer skådespelarna kan dramat ta sig ut och in på scenen, in i logerna och ut i foajén. Det påminner ibland om brittiska Katie Mitchells multimediala uppsättningar, till exempel den ”Fröken Julie” som gästade Stockholm häromåret, som mer än en teaterföreställning var film skapad i realtid framför publikens ögon. Greppet är intressant och skapar en del underhållande effekter. Även Johannes Bah Kuhnkes Humbert, Caroline Söderströms Lolita och inte minst Morten Løvstrøm Olsens obetalbara Quilty, som på slutet rent av själ showen, ser till att man som publik aldrig har tråkigt.
Men den distanserade ironi som präglar uppsättningen, med dess många metanivåer, blir till slut ett problem. Tolkningen skymmer mer än vad den visar upp. Det här blir i slutändan mer en uppsättning om sig själv än om Nabokovs roman, vars genialitet man här tyvärr varken tillräckligt intressant lyckas belysa eller rättvist gestalta.