"Januarikalaset" i Universitetsaulan.
Show
Januarikalaset
Medverkande: Helen Sjöholm, Jacke Sjödin, Filip Jers, Uppsala Blåsarsymfoniker och Trio X
Lördag 1 februari
Universitetsaulan
Betyg: 4
”April är den grymmaste månaden” skrev poeten T.S. Eliot i långdikten ”Det öde landet” från 1922. För dessa rader tilldelades Eliot så småningom Nobelpriset i litteratur, men han får knappast medhåll av Jacke Sjödin. Enligt Sjödin är det i stället januari som är den grymmaste, vidrigaste och längsta månaden. Januari är rentav ”den enda månaden man kan se från månen”. För att fira att denna fruktansvärda månad nått vägs ände har Sjödin bjudit in till kalas i Universitetsaulan. Med sig har han prominenta gäster i form av Helene Sjöholm, munspelsvirtuosen Filip Jers, Uppsala blåsarsymfoniker och Trio X.
Det är mycket som ska hinnas med under de tre timmar som aulan är bokad. Sjöholm sjunger ”Kristina från Duvemåla” och Ella Fitzgerald, Jers spexar med munspelet och Jacke… han är Jacke. Mellan klassiker som ”Du är min man” och ”Du måste finnas” skjuter Sjödin in sina satiriska Uppsalaspaningar om Tullgarnsbron, trafiken och folkomröstningen. Resultatet framstår som en korsning mellan lokalrevy och en hyllningskväll till Björn och Benny. Det är spretigt, ändå känns konceptet helgjutet. Filip Jers munspelande utgör vid första anblick ett något udda inslag, men efter denna kväll förstår jag att det är ett instrument att ta på allvar.
UNT:s recensent ger showen fyra i betyg.
De storslagna musikalnumren blandas med humoristiska sånger som ofta sjungs som duetter mellan Sjöholm och Sjödin. Hit hör en av Jackes Coronasånger, liksom Benny Andersson och Kristina Lugns excentriska ”Nu mår jag mycket bättre”. Jers gör också en underbar munspelsversion av ledmotivet till ”Att angöra en brygga”. Här hittar vi också en ledtråd till varför kvällen är så trevlig: vi får frossa i nostalgi. Detta blir kanske allra tydligast i andra akten när Jacke tar på sig en kavaj som ursprungligen bars under en av Hasse och Tages revyer. Visst släpper Sjödin in samtiden genom att skämta om Trump och Uppsalas lokalpolitiker, men rent musikaliskt är det som att vi aldrig lämnar 1900-talets andra hälft. Trio X och Blåsarsymfonikernas utmärkta arrangemang skapar en känsla av amerikansk jazzklubb anno 1956. Detta kan låta bakåtsträvande, men det är sånt som krävs för att ta sig igenom årets grymmaste månad.