Ur "Staden i den svenska romanen".
Sakprosa
Alexandra Borg, Sebastian Lönnlöv, Mikaela Blomqvist m.fl.
Staden i den svenska romanen
Timbro förlag
Staden som kuliss, skådeplats och projektionsyta, som symbolisk karta över såväl frihet som ensamhet och kollektiv existens, eller som en månghövdad levande organism under ständig förvandling. En plats för framtidsdrömmar eller förfall. I den vackert formgivna antologin "Staden i den svenska romanen" (med Henrik Dalgard och Eric Luth som redaktörer) får vi möta storstadsskildringar, samt en och annan småstadsskildring, i svensk prosa från sent 1700-tal fram till i dag. Utdrag ur litterära klassiker från Bellman och Almqvist till Elin Wägner och Ivar-Lo Johansson varvas med litteraturanalyser och essäer.
Vi vandrar med August Strindberg såväl som Carina Rydberg i Stockholm, med Åsa Nelvin respektive Mare Kandre i Göteborg, ser Kristianstad med Gustaf Hellströms ögon och ett Örebro i förvandling hos Hjalmar Bergman. Till de enligt mitt tycke bästa bidragen hör Uppsalaforskaren Alexandra Borgs analys av representationer av Stockholm i deckargenren. Sebastian Lönnlöv tecknar en utförlig topografi av den queera Stockholmslitteraturen. Ett plus för att några av analyserna tar fasta på hur skönlitteraturen har skildrat de industriella, finansiella och sociala framsteg som skedde i städerna och som lade grunden till välfärdsstaten Sverige.
Tyvärr är bristerna många. Uppsala representeras bara med ett utdrag ur Gun-Britt Sundströms "Student -64". Förvisso en klassiker, men redaktörernas påstående att staden i övrigt är "märkbart bortglömd" i litteraturen är minst sagt förvånande. Låt mig bara påminna om Uppsala hos Ingmar Bergman, Kerstin Ekman, Elsie Johansson och Ola Larsmo. Eller om studentskildringar av Ture Nerman, Margit Palmær och Gunhild Tegen. För att inte glömma alla deckare. Thomas Brylla gjorde 2006 en utförlig genomgång i "Mord i den eviga ungdomens stad".
I referenserna till den så kallade flanörlitteraturen saknas den kvinnliga flanören. Detta trots att hyllmeter har skrivits om hur kvinnor under tidigt 1900-tal erövrade rätten till att bara få strosa runt på offentliga platser. Fler än Horace Engdahl hade också kunnat citeras på tal om den så kallade "nya kvinnan" i den tidiga 1900-talslitteraturen, ett ämne väl utforskat av litteraturvetare och kvinnohistoriker. Såväl antologins något röriga disposition som dess innehåll hade vunnit på en ytterligare genomarbetning.
