Poesi
Gyrðir Elíasson
Den osynliga stjärnan
Övers. John Swedenmark
Pequod Press
När Gyrðir Elíasson i år fick Tranströmerpriset fanns en vacker mening i själva motiveringen. Man skrev att hans dikter häpet "bevarat tusentals ögonblick där tillvaron står och väger". Mycket klokt sagt, nu kan envar besanna detta i en ny bok av islänningen, "Den osynliga stjärnan", som även innehåller dikter ur tvillingvolymen "Medan glaset sover".
Det är förledande enkel poesi, följsamt översatt av John Swedenmark. Och den äger rum i just dessa miniatyrdramer som livet gestaltar för oss då och då. Paradoxalt lättlästa rader, nedtonade och direkta, situationer i vardagslivet utan vare sig versaler eller utrop, men gärna med en vink ur litterär förflutenhet: "Över bergskammen syns/ en månskära. I övrigt/ totalt mörker. Jag tycker/ jag ser Dante skymta/ nere vid insjön, fortfarande i/ sällskap med gamle Vergilius/ i den nederst belägna/ av alla bygder".
Om beteckningen "knorr" vore tillåten i höglitterära sammanhang så är den något av Elíassons signum. Verkligheten förser honom med dessa små slängar av absurditet, av klarhet, av insikt. Kanske alltför ofta kan jag tycka, tonen av förnumstighet stör ibland det poetiska stränghetskravet. Kanske är det en medveten nedsmutsning, kanske är det oavsiktligt.
Tillvarons mikroperspektiv, millisekunderna där poesi skapas medan livet rusar vidare. Elíasson lyckas rycka ut dem ur strömmen ungefär som elementarpartiklar, och så får de kollidera i hans lyriska accelerator. Poetisk växelverkan i det mycket lilla.