Boken är rikt bildsatt med verk - såväl måleri och teckningar som kollage, skulpturer och foton - från över de 30 år som Stina Wollter varit verksam.
Efter ett par dagars umgänge med hennes 300 sidor tjocka bok ändrar jag mig och konstaterar att Stina är Stina, vare sig hon levererar sommarprat i radion, lägger ut bilder på Instagram eller som här skrivit en bok som presenterar och förmedlar ett högst personligt liv i konsten. Det som kanske imponerar mest i hennes allt annat är genomsnittliga konstbok är ett sådant helhetstänkande. Redan under sin studietid på Nordiska konstskolan i Finland konstaterade hon själv att det var konstnär hon skulle bli och konstnär hon var. Och som denna konstnär är det hon öppnar sin både fysiska och mentala ateljé för läsaren.
Stina Wollter är berättare, och den berättelse som är hennes egen är det som förmedlas och gestaltas i hennes rika bildvärld. Med beundransvärt mod öppnar hon dörrar och fönster till sitt 56-åriga liv och bjuder osminkad och avklädd alla förklädnader till ett möte med sitt sökande efter den egna konstnärliga dialekten. Här finns inget utrymme för konstteorier eller ismer, inget behov av att imponera eller visa trendkänslighet.
Stina Wollter skriver inkluderande om hur hon som redan som skolflicka var så ”duktig att teckna” sökt sig vidare inåt och fördjupat sitt konstnärskap. Som läsare och betraktare av den överdådigt rikt bildsatta boken får man följa med på den livsresa i konsten som varit och är hennes. Man får ta del av hennes val av ämnen och motiv, höra hennes tankar om olika tekniker, allt motiverat av hennes sökande efter ett bärigt bildspråk för att även kunna gestalta det allra svåraste som föräldrarnas skilsmässa, förlusten av en älskad syster, personliga misslyckanden men också emotionella och sexuella övergrepp, näthat och kränkningar av kvinnokroppen. I det sammanhanget måste Stina Wollters välgrundade feminism så som den formulerats i hennes bildsvit Kjoltyg särskilt framhållas, inte bara för att hon här hittat ett motiv som övertygar konceptuellt utan även för de estetiskt originella lösningar hon funnit. Det måste också nämnas vilken skicklig tecknare Stina Wollter är, och hennes val att låta bokens bildavdelningar avslutas med flera uppslag av teckningar hör till finesserna i redigeringen.
Berättaren Stina Wollter hör hemma i en bildtradition där konstnärer som Karin Broos, Sara Vide-Ericson och Lena Cronqvist kan nämnas.
Berättaren Stina Wollter hör hemma i en bildtradition där konstnärer som Karin Broos eller Sara Vide-Ericson och kanske rent av mästaren Lena Cronqvist kan nämnas. Men Stina Wollters berättelse är hennes egen och de uttryck och tekniker hon väljer för att förmedla den är också hennes egna. Det finns dimensioner i detta berättande som jag som läsare och betraktare kan igenkänna som mina egna, precis som besökare i hennes utställningar brukar göra. Det hör till konstens unika mysterier att sådant kan inträffa, och Stina Wollter berättar förundrad om sådana tillfällen, vare sig det handlat om utställningar i hemstaden Uppsala, i Piteå eller New York eller någon annan stans där hon genom åren visat sin konst.
Konstböcker upptar en stor plats i mina bokhyllor, men det är inte ofta jag tagit del av en konstbok där konstnären själv så generöst bjuder in till deltagande i ett levande konstnärskap. Så jag väljer nog ändå att använda det ord jag tidigare refuserat: Äntligen. Det får bli slutomdömet om en bok vars rika innehåll här bara kunnat antydas.