Den brasilianske poeten Paulo Henriques Britto är ett nytt namn för mig. Han debuterade 1982 och har gett ut fem diktsamlingar. En sparsmakad poet med andra ord. Han är också romanförfattare och översättare av ett hundratal titlar från engelska. Nu introduceras Britto på svenska med den digra urvalsvolymen ”En liten sol i fickan”.
Jag bläddrar i boken och ser att Britto gärna använder sig av strofformer i sin diktning. Där förekommer även sviter av sonetter som ibland innehåller dikter på engelska. Han går i dialog inte bara med traditionell verskonst utan även med poesitraditionens reflexioner över estetiska frågor. På ett lekfullt och nästan subversivt sätt måste det tilläggas. Två viktiga influenser är Wallace Stevens och Fernando Pessoa. Men Brittos cerebrala meditationer över konsten och tillvaron känns inte alls tunga eller svåra att ta till sig. Däremot tycker jag William-Olsson och Schuback gör Britto en björntjänst genom sitt pladdriga efterord.
Jag gillar verkligen cerebrala poeter som vågar använda knoppen i sitt skrivande och inte bara kroppen och snoppen. Utmaningen är att tänka konkret och sinnligt. Det gör Britto. ”Poesi är sätt att säga det / som annars lämnas glömt,” står det i en dikt. Glömska urholkar själen, för att anspela på Fassbinder. Britto synliggör den stora glömskan i våra liv som är en glömska av själva existensen. Han lär oss se det som hela tiden ser på oss – världens ständiga närvaro.
En central dikt i författarskapet är ”Kompositionens fysiologi” där Britto mediterar över tingens natur. Första dikten i sviten lyder.
Tingens ogenomskinlighet
och att ögonen blott är två.
Det skuldlösa tvånget
att ge mening åt allt.
Den obekväma skammen
i att blott vara begär.
Slutligen slumpen.
Utan vilken, intet.
Här summeras dramat i Brittos diktning och i ödet att vara människa. Det är en mästerlig dikt som på åtta korta rader säger mer än hela författarskap. Oftast märks också ett metapoetiskt drag i hans poesi. Att reflektera över dikten blir ett sätt att reflektera över världens outgrundlighet.
Brittos dikter andas en kompromisslös hopplöshet. Men det är en hopplöshet som jag upplever som väldigt energisk och livsbejakande. ”En liten sol i fickan” är en av dessa sällsynta böcker som skänker livsmod trots sin pessimistiska grundton. Upptäck Paulo Henriques Britto!