När jag läser ut Elena Ferrantes ”Det förlorade barnet” är det solig junikväll i Västerbotten.
Samtidigt som jag befinner mig på dammiga, larmande gator i slitna Neapelkvarter, kvittrar småfåglarna ikapp utanför mitt fönster. Där är Skellefteälven inbäddad i intensiv grönska, syrenerna i sin mest oförblommerade, nästan vulgära, blomning. Det är tyst och stilla; bara ett lågmält småprat från grannen här, en storspov som med sitt kvillrande läte lägger sig i småfågelsången där.
Kontrasten till Ferrantes romanuniversum, till stadspulsen med dess ljud och stökiga, maffiastyrda stadsdelar, kunde inte vara större.
Det är det här som är magin med Elena Ferrantes romansvit, tänker jag. Hur hon skapar denna värld! Det är ett banalt påpekande, men ibland måste man påminna sig om vad litteratur faktiskt förmår göra: slunga en iväg till det avlägsna, okända, fundamentalt annorlunda. Ynnesten i att få vara på två, eller flera, ställen samtidigt och kanske – om man har tur – få den där svindlande känslan inför världens variationsrikedom.
När jag läst färdigt ”Det förlorade barnet” och därmed den fjärde och sista delen i den enormt hajpade Neapelkvartetten, är det framförallt fascinationen inför just denna litteraturens kraft som dröjer sig kvar.
Ferrante skriver sin fjärde bok i precis samma stil som de tre första; deskriptivt, kronologiskt, utan några som helst stilistiska finesser.
Neapelkvartetten läser man inte för att njuta av språklig skönhet. Lika lite läser man den för det rafflande, pulshöjande; Ferrante skriver i en lunk – ett slags utslätat tempo och ton – och ser man inte upp kan man missa en katastrof. Flera gånger får jag bläddra tillbaka: vad hände just?
Och det är dramatiskt – och blodigt! – i ”Det förlorade barnet”, kanske mer så än i övriga delar. Sista delen av det stora romanbygge vars epicentrum är den livslånga vänskapen mellan Elena och Lila, handlar om medelålder och åldrande. Det i sig ska man inte ta som ett tecken på att saker lugnar ner sig; när Elena återvänder till Neapel och åter tar upp kontakten med Lila, hamnar hon mitt i de konfliktlinjer som alltjämt existerar i hemkvarteren, vilka fortfarande styrs av camorrans bröderna Solara. Saker trappas upp och ett barn – jag ska inte avslöja vilket – försvinner.
Vad ska man säga om 500 romansidor – om man räknar hela sviten närmare 2000 – som rymmer hela liv och hela världar? I den fjärde boken lämnar Elena sitt äktenskap med Pietro för relationen med Nino, medan Lila fortsätter sitt samboskap med Enzo.
Elenas författarkarriär går stundtals trögt, stundtals spikrakt framåt; Lila har stora framgångar med sitt dataföretag. ”Det förlorade barnet” omfattar i förhållande till de andra böckerna den i särklass längsta tidsperioden och mycket händer i deras liv; dramatiskt och odramatiskt, tragedier, glädjeämnen och vardagslunkens småsaker.
När Ferrante skriver den sista delen blir läsaren åter påmind om svitens grundpremisser – den försvunna Lila.
Trots att man vetat från den första romanens allra första rader att det är just detta försvinnande som får Elena att skriva berättelsen om sin och Lilas vänskap, har åtminstone jag bitvis lyckats tränga undan detta faktum och släpat på det tröstlösa hoppet om en ”happy ending” för den laddade kärlekshistoria som deras relation alltid varit.
Nu går inte det längre, även om slutet – som hjälpligt plåster på såren – förses med en symbolisk gest; sorglig men alltjämt lojal mot berättelsen om dessa flickors, kvinnors, starka band till varandra.
Och även om vi redan från början vetat hur det slutar, är den återförening som sker mellan väninnorna under deras medelålder – trots slitningar, gräl och drama – glädjande att läsa om. Om deras vänskap i yngre år tett sig ensidigt ojämlik, är den nu snarare mer rättvist, det vill säga omväxlande, ojämlik.
Så ihärdig och tålig den är, denna kärlek. Det råder ingen tvekan om att Lila och Elena varit varandras livs stora kärlek.
Neapelsviten är ett stort romanbygge om den kärlek och avgörande betydelse som en livslång vänskap kan innebära, och jag tänker att det är en särskild gåva att vi berikats med en berättelse om just den världen. Mot slutet konstaterar Elena att ”alla intensiva relationer mellan människor är fulla av fallgropar som man måste lära sig att undvika om man vill att relationen ska bestå”. Och där, på den punkten, suddas avståndet mellan Västerbotten och Neapel, mellan vilka platser som helst, ut.