Visst är det så att ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om att man har alla åldrar i sig. Erfarenheter och upplevelser är liksom lagrade, i inte bara i minnet utan också i muskler och sinnen. Uppsala Dansteater har inför trettiofemårsjubileet samlat åtta kvinnliga dansare ur lika många olika åldrar till föreställningen "Mellanrum". Den är framvuxen ur dansarnas improvisationer och samordnade av koreografen Maud Karlsson i ett alldels lagom långt stycke på 25 minuter.
Dansen känns flödande enhetlig utan att var tråkigt konformistisk. Dansarna har drömskt blågrå blusar och kjolar, rör sig ibland lite knyckigt med armarna, men ofta virvlande lekfullt, oavsett ålder. Deras fötter är bara, som nästan alltid inom modern fridans. En av de yngre bryter sig ut, verkar gestalta tonårens vånda och förtvivlan, en annan obetydligt äldre dansare tar hand om henne, ömsint och omfamnande. Plötsligt minns alla på scenen hur det var att vara liten och ta sig fram med hoppsasteg. Lite stilla lycka och livslust förmedlas till Nina Simones "Feeling good".
Föreställningen är tydligt inspirerad av bildkonst, åtminstone vad gäller scenografin. I fonden finns en bildskärm där foton av konstverk växlar. Framför den finns en träbänk där dansarna i bland sätter sig och betraktar bilderna. När de inte vrider på den mot publiken och möts i en kollektiv gemenskap med varandra.
Längst fram till höger på scenen står en träskulptur av en kvinna med ett barn i knät. Den får vara med och blir smekt i en vemodig scen.
Så får dansarna på sig styva, vita krinolinkjolar och rusar fram och tillbaka längs scenen, ystert fnittrande till Vivaldis vilda violinmusik ur "Årstiderna" (vinter). De står på huvudet och låter kjolen välva sig över dem likt liljekonvaljklockor och fortfarande med samma lekfulla stämning. Här är krinolinen allt annant än begränsande, trots sin hindrande form. Känns onekligen lite frigörande.
I en fyndig sekvens kan dansarna se ljusbilder på sina krinoliner av sig själva som barn. Visuellt kul idé!
Kanske vill gruppen konkretisera dansen med ett par dikter som framförs. Det är inte alldels nödvändigt och dikterna står egentligen rätt bra för sig själva. Men en strof som sammanfattar föreställningen är:
"Så här är jag ett pärlband av stunder"
Ser man på sig själv och sitt liv på detta vis så är man nog ganska harmonisk.
"Men man blir ju glad av det", sammanfattar damen bredvid mig känslan efter föreställningen. Det har hon alldeles rätt i.