Upplägget är klassiskt. Till begravningen av familjens patriarkale överhuvuds begravning samlas de berörda från är och fjärran. Vartefter de konventionella sorgeutlevelserna skingras avslöjas de gömda familjehemligheterna en efter en. Den marockanska regissören Laïla Marrakchi kan sitt hantverk och gör en välspelad, underhållande och borrande feel-goodfilm av det hela. Thomas Vinterberg, Lars Norén, och Ingmar Bergman kan tänkas tillhöra läromästarna.
Det vita stora huset med en underbar trädgård ser ut som taget ur ”Tusen och en natt” ungefär i filmens inledning. Berättarrösten visar sig tillhöra den nyss avlidne Moulay Hassan, som varit en rik och mäktig man. Han ger intryck av att vara (eller rättare sagt, ha varit) en sympatisk man med stor livsinsikt. Han visar sig då och då som ett slags spöke, men ses bara av sitt barnbarn. Vartefter kläs dock den genomsympatiska klädnaden av till stor del och han framstår som just en patriark i ett kulturellt system som lägger makten där.
Den hemvändande dottern Sofia (Morjana Alaoui) är något av katalysator i den historia som berättas. Hon är den som brutit sig ut ur den smått förutbestämda roll som döttrarna till en rik man har i Marocko. Hon är skådespelare i Hollywood och gift med en amerikan. Hennes systrar är fast i kulturen, och en av dem har tagit livet av sig i förtvivlan över att inte kunna välja sitt liv.
Men det är betydligt mer som berättas av Laïla Marrakchi i ”Ett hus i Marocko” än historien om kulturellt betingat förtryck. Alla personer är flerdimensionella och hon berättar med både respekt och respektlöshet i en intelligent blandning. Det här är ingen film att bara sitta och förfasa sig över ett efterblivet lands kultur utan det hela är mer universellt.
Till stor del beror det lyckade resultatet på skådespelarvalet. Omar Sharif är bra som den döde, vid 82 års ålder har han fortfarande charmen. Främst är det dock kvinnornas film. Från systrarna som spelas så bra av Morjana Alaoui, Nadine Labaki och Lubna Azabal över Hiam Abass som den hårt prövade moderna Aicha till levnadsglada farmodern spelad av Zohra Aïch. De självviktiga männen får finna sig i att komma i andra hand, även om de inte märker det själva.
Även om mycket av det som skildras i filmen är tungt på många sätt berättar Laïla Marrakchi med lätt hand och använder mycket humor. Det vimlar dessutom av vackra vyer och udda miljöer. ”Ett hus i Marocko” är en ovanlig film, och en ovanligt bra film att få livslust av. Musiken, från The Clash till Antony and the Johnsons och mängder med härligt arabiskt sväng betyder mycket.