Det här är ingen högstadieskola, tänker undergångsöverlevaren Toby för sig själv, men rättar sig snabbt. ”På sätt och vis är det faktiskt nästan det.” Den meningen är mer emblematisk än den borde vara för ”maddAddam”, den avslutande delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi om den inte alltför avlägsna framtid där större delen av mänskligheten har utrotats.
De två första delarna, ”Oryx och Crake” och ”Syndaflodens år”, rörde sig båda mellan tiden före undergången och tiden efter. Förklaringen till hur man hamnat i det tomma efteråt nystades gradvis upp. Företagens växande makt; människans enorma möjligheter att manipulera världen ner på dna-nivå, leka Gud.
När det nu har blivit dags för Margaret Atwood att avsluta sin stora satsning är inte denna rörelse mellan nu och då lika självklar. De flesta orsakssambanden är redan utredda, de tillbakablickar som ändå ges känns mest som utbrodering. Framförallt handlar det alltså om det postapokalyptiska nuet. De få kvarvarande människorna samlas ihop. Toby och Ren och de andra från sekten Guds trädgårdsmästare bor nu med den olycksdrabbade Jimmy, han som på nära håll följt det ödesdigra förhållandet mellan Oryx och Crake.
De olika kretsarna möts alltså, men snarare än att utmynna i en nervkittlande uppgörelse så hamnar romanens fokus på de småaktiga känslor som uppstår när en bunt människor sammanförs i ett hus. Toby betraktar misstänksamt de yngre kvinnorna, rädd för att bli undanskuffad till förmån för dem. Som i vilken dokusåpa som helst kretsar tillvaron kring vem som har legat med vem, och vad man ska äta till middag. Som tur är finns också ett visst yttre hot kvar, i form av de empatirubbade painballarna som nött ned sina själar med gladiatorspel. Men eftersom de mer är att betrakta som robotar än som människor utgör de åtminstone inte något större moraliskt problem, ens för tidigare helyllesekterister.
Allt är helt enkelt lite för trivsamt så här efter undergången. Nästan alla människor är förintade, växternas rötter spränger husen, genmanipulerade djur ränner runt i staden. Och allt är bättre än någonsin. Som varning om att mänskligheten är på väg åt fel håll blir det aningen ineffektivt. Är undergången på väg? Äntligen!
De mer komplicerade funderingarna klarades av i trilogins två första delar. I stället ägnar sig Atwood främst åt de skojigare delarna av det litterära universum som hon ägnat så många år åt att bygga. Inte minst är det crakerianerna, de märkliga varelser som Crake skapat för att ersätta de defekta människorna, som står för underhållningen. Storögda och frågvisa, med enerverande sångröster och farsartad inställning till sex framstår de i ”maddAddam” alltmer som en litteraturens motsvarighet till Jar Jar Binks. Även om Atwoods berättarförmåga gör att man stundtals engageras även av deras öde och växande förståelse för världen så önskar man att de hade fått hålla sig i bakgrunden.
I slutändan blir ”maddAddam” mest som ett appendix till Atwoods berättelse om Oryx och Crake och Jimmy, och spegelberättelsen om Toby och Zeb och Adam. Vill man ha ett storstilat avslut är det kanske bättre att läsa om ”Oryx och Crake”. Saknar man å andra sidan mest en ursäkt att umgås med gamla bekanta romangestalter och nassonger igen så fungerar ”maddAddam” utmärkt.
Elise Karlsson är ny medarbetare i UNT kultur. Hon är litteraturkritiker och författare, och kom i våras ut med romanen ”Linjen” (Natur & kultur).