PĂ„ baksidan av Lill LindforsÂŽ första LP skrev Stikkan Andersson baksidestexten och avslutade: âGift dig inte utan att först tala med mig!â Jag tror att detta uttrycker vad mĂ„nga i den 60-plussiga publiken i gĂ„rdagens konsert kĂ€nner, Ă€ven om de Ă€r tragiskt medvetna om att det Ă€r alldeles för sent att göra nĂ„got Ă„t den saken. Lill Ă€r genomsympatisk, rolig och intelligent; vem skulle inte vilja ha henne? Och sĂ„ kan hon fortfarande sjunga. Hon har genom Ă„ren bjudit sin publik pĂ„ en lĂ„ng rad oförglömliga sĂ„nger som prĂ€glat en generation. Hennes popularitet vilar stabilt pĂ„ dessa fundament. Om rösten inte lĂ€ngre Ă€r riktigt i paritet med vad den var sĂ„ hör man henne Ă€ndĂ„ som hon var och Ă€lskar henne för den hon Ă€r.
Det var den första konserten pĂ„ en turnĂ© och litet oslipat hĂ€r och dĂ€r. Lindfors vĂ€nde det genom sin proffsighet och utstrĂ„lning till en trivselskapande faktor och fick publiken att kĂ€nna sig delaktig i skapandeprocessen nĂ€r hon improviserade, Ă€ndrade i orkesterns arr och uppmanade en solist att âta ett chorus tillâ. Hon lade ocksĂ„ i sitt mellansnack in nĂ„gra (ganska lĂ„nga) anekdoter som gjorde sitt till för att sprida en hemtrevlig stĂ€mning.
Naturligtvis var det mest Lills gamla hits som framfördes och publiken ville nog inte ha det annorlunda. âEn sĂ„ng till dejâ, âJag vill nĂ„ digâ, âSamarkandâ, âSĂ„ skimrande var aldrig havetâ, âTrubbelâ, ja ni minns dem sĂ€kert. Och sĂ„ngerna hĂ„ller Ă€nnu, mycket pĂ„ grund av texterna. Lill Lindfors har alltid varit mycket noga med sina sĂ„ngtexter. Hon Ă€r ocksĂ„ noga med att de ska gĂ„ fram. Under hennes framtrĂ€dande i gĂ„r uppfattade man vartenda ord, hela konserten igenom â hur vanligt Ă€r det? Ni som var dĂ€r, förestĂ€ll er konserten utan hörbara texter, om ni kan. De Ă€r lika viktiga som musiken.
Men det blev inte enbart musikaliska Ă„terblickar. Lill pĂ„minde om sitt finlandssvenska ursprung, förklarade att finlandssvenskan Ă€r mycket âredigareâ Ă€n rikssvenskan och bevisade det genom att lĂ€sa âDu Ă€r den endeâ pĂ„ sitt hemlands tungomĂ„l. Hon lĂ€ste sĂ„ nĂ„gra kĂ€rleksdikter av den finlĂ€ndska poeten Eeva Kilpi (âSĂ€g till om jag störâ), som har haft sĂ„ stor betydelse för mĂ„nga, inte bara i hennes generation.
Mot slutet kom de verkliga superklassikerna: âTillsammans Ă€r ett sĂ€tt att finnas tillâ och âMusik ska byggas utav glĂ€djeâ med geniala texter av Ă ke Cato och Björn Barlach och till sist âDu Ă€r den endeâ. Jag tror att var och en i publiken mindes nĂ„got visst tillfĂ€lle oupplösligt förknippat med dessa sĂ„nger dĂ€r ord och musik ingĂ„r en sublim förening.