Alice Goffmans omdebatterade bok ”Jagade – livet på flykt i en amerikansk småstad” visar i skarp blåljusbelysning på två lika intressanta saker: reportageformens möjlighet att göra abstrakta verkligheter begripliga, och de etiska gränser som man riskerar att överträda på vägen dit.
Bakgrunden till boken är ett rättspolitiskt paradigmskifte i USA. Under större delen av 1900-talet låg antalet intagna på ungefär en person per tusen invånare. Nu har antalet femdubblats. Vändningen kom på 70-talet, då stödet till fattiga minskade samtidigt som pengar pumpades in i ett nytt brutalt "krig mot drogerna". Resultatet blev ett massfängslande som i modern tid bara kan jämföras med Stalins arbetsläger.
Det är den här verkligheten som den 20-åriga etnografistudenten Alice Goffman bestämmer sig för att undersöka på mikronivå, utifrån den grupp som den kvotfixerade polisen särskilt riktat in sig på: unga, fattiga svarta i förorterna. Hon flyttar i studiesyfte till ”6th Street” – områdets verkliga namn håller hon hemligt, liksom namnen på de människor hon lär känna där – utanför Philadelphia, och blir kvar i sex år.
Där lär hon känna en grupp unga män med Mike och Chuck i fronten, fångade i en dödlig, politiskt dirigerad ringdans. Chucks öde är belysande. När han kommer hem efter nio månader i häktet – där han suttit i väntan på en rättegång för ett inte särskilt allvarligt skolslagsmål – är han för gammal för att få göra om sista året i high school. Han söker alla de sämst betalda skitjobben men får inget. Till sist har han inget annat val än att börja sälja crack, och därefter är framtiden utstakad.
Vad som väntar är detsamma som för alla hans vänner: ett liv i ständig flykt. Alltid har de något häktningsbeslut över sig, något brott mot prövotiden eller någon obetald rättegångskostnad.
”Jagade” utvecklar sig till en den jagades fenomenologi. Hotet från rättsväsendet genomsyrar hela de här männens erfarenheter av världen, med paranoian som grundläggande struktureringsprincip. De kan aldrig besöka sjukhus, eftersom poliserna kollar upp de svarta män som kommer dit. De måste av samma anledning hålla sig hemma när det är begravning och när deras barn föds. Och om deras partner, vän eller förälder plötsligt föreslår ett möte på någon apart plats är risken stor att personen ifråga gett vika för polisens hot – kanske om vräkning eller förlorad vårdnad om något barn.
Det är otroligt fascinerande läsning. Man häpnar över hur nära författaren kommer Mike, Chuck och de andra, hur djupt in hon går i deras perception. Läsaren får tillgång till en verklighet som annars bara når omvärlden via förbiflimrande siffror i det dagliga informationsflödet och genom exotiserande tv-serier.
Samtidigt innebär den där närheten vissa etiska frågetecken. Goffman definierar sin metod som deltagande observation, men hon är milt uttryckt mer deltagande än observerande. Efter att Chuck blir skjuten i huvudet av någon från ett rivaliserande gäng ger hon sig ut med en beväpnad Mike bredvid sig i bilen. Inte i studiesyfte, utan därför att hon vill se Chucks mördare död.
Och så paradoxen: Goffman lyckas verkligen kasta ljus på fängelseboomens mänskliga offer, och samtidigt riskerar hennes totala fokus på dessa svarta mäns kriminalitet – vi får veta förhållandevis lite om dem i allmänhet – att ge stöd åt de politiska krafter som drivit fram den. Den populära bilden av en ung, svart man med pistol och crack på fickan har stärkts, om än med en ovanligt levande gestaltning.