Opera
Cosi fan tutte
Regi: Ulrike Schwab
I rollerna: Sanna Gibbs, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist, Richard Hamrin, Tessan-Maria Lehmussaari, Joa Helgesson.
Uppsala stadsteater, stora scenen.
Själva kärleken sätts på prov i Mozarts komiska opera "Cosi fan tutte". De två paren Ferrando och Fiordigii, samt Guglielmo och Dorabella ska gifta sig om en vecka. Men de blivande brudgummarnas kompis Don Alfonso tubbar dem tillsammans med kammarpigan Despina att testa fästmöernas, tillika systrarnas trohet. Det är i korthet handlingen i Mozarts 1700-talsopera, av många kallad hans mest eleganta.
Regissören Ulrike Schwab har moderniserat, kortat och stuvat om för att kärleksleken ska kunna smältas av en modern publik. Här är alla i huvudrollskvartetten medvetna om att deras känslor ska provas. Och den vasst tänkande kammarsnärtan pratar om feminism som inte särskilt äktenskapsfrämjande.
Föreställningen, som hade premiär på Folkoperan i våras, inleds med en filmad sekvens som visas på ridån där systrarna umgås och provar brudklänningar likt våra tiders bloggare. Mer drömska filmsekvenser i andra akten återknyter, där de fyra älskande konfronteras med sina fantasier runt kärlek och äktenskap. Filmerna blir till själsliga speglar av deras inre.
För amorösa lekar kan göra ont om man kliver snett. Första akten landar i smärtsamt allvar. Scenbilden påminner alltmer om ett nöjesfält med karusell och gungor. Kärlekskvartetten trasslar in sig i färgglada plastsjok. Mot slutet är allt nära total upplösning. Till och med några av musikerna, efter inledningen placerade längst bak på scenen, har hamnat i kärlekskarusellen.
Musiken är sprängfylld av kvillrande duetter, trion och kvartetter, där operaskolade röster flätas konstfullt. Sångarna sjunger på svenska men ofta gör sångarnas vibrato det svårt att höra orden.
Sanna Gibbs är ändå beundransvärd när hon som Fiordiligi sjunger en aria balanserande på relingen till ett vickande skeppsskrov. Likaså Annie Fredriksson som Dorabella när hon gör en aria om skuld vacklande omkring på rullskridskor.
Nog är sångarna bra överlag men det som ger föreställningen nerv är deras lekfulla skådespeleri. Att flera recitativ görs talade gör det hela bara än mer levande. På scenens sidstycken syns ibland text som sammanfattar scenen som just visas. Det blir faktiskt övertydligt i detta visuella äventyr.