Teater
Allt är som vanligt?
Teater DaCapo på Gottsunda dans och teater
"Vi leker att....", säger skådespelarna Siv Eriksson och Rune Jakobsson i Uppsalagruppen Teater DaCapo. De är klädda i enkla blågrå skjortor och grå byxor och ser väl ut som vilka vuxna som helst. Eller snudd på några ur persongalleriet på en Roy Andersson-film. I den här föreställningen delar de också den filmarens skenbart enkla sätt att verbalisera existentiella frågor. Men här är det avpassat för barn och leken blir verktyget att borra djupare med, istället för filmbilderna.
Skådespelarna är så tydligt vuxna, ändå tror man dem när de pratar om att leka. De gör sig inte till, pratar aldrig med tillgjort pipiga röster eller rör sig klichetyngt "barnsligt". En riktig docka, inte en teaterdocka, får vara flickan som det handlar om, Elvira Cederblad. Hennes pappa och mamma är Barbie- och Kendockor. Barnperspektivet förtydligas med att flickdockan är ungefär dubbelt så stor som föräldradockorna.
"Allt är som vanligt?" handlar om en flicka vars föräldrar är ständigt upptagna av sina mobiltelefoner. Ingen av dem har tid att läsa för Elvira, än mindre rädda henne från drakar när de har bråttom till förskolan. I en drömsekvens leker hon att hon försvinner för att kolla hur mycket föräldrarna skulle sakna henne.Pjäsen bygger på en barnbok, "Allt är precis som vanligt" av Kristina Murray-Brodin och Maija Hurme.
Scendekoren består av en mindre fond bakom spelplatsen och en leksakshylla. Föreställningen ska väl vara lätt att hantera i gymnastiksalar och på förskolor, men på Gottsundateaterns stora scen känns den som en liten ö av fantasi på mitten.
"Älskar de mig, tror ni?" frågar Elvira publiken när hennes föräldrar inte har tid. "Nä" svarar barnen i kör med direkt och brutal uppriktighet. En publikintervention som i bästa fall kan ge barnens medföljande vuxna en tankeställare.
Skådespelarna är seriösa i sin teaterlek och därmed på barnens sida. Med varsam hand vänder och vrider DaCapo på frågan om hur det är att finnas till, behöva andra och att känna sig behövd. Ett tema som de delar med existentialistiska författare som exempelvis Jean-Paul Sartre och Samuel Beckett.
Och vad är egentligen kvalitetstid, vem ska definiera begreppet? Barnen verkar engagerade i ämnet. Många frågor om livet, teater och om föräldrar dyker upp då skådespelarna inbjuder barnen till frågestund efteråt.