Teater
Blåkepsen och vargluvan
Uppsala stadsteater/digital föreställning
Regi: Mikaela Ramel
Medverkande: Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Nils Närman Svensson, Lolo Elwin och Jonas Österberg Nilsson.
Lilla Rödluvan hör till de mest kända, älskade och tolkade sagorna. Uppsala stadsteaters uppdatering via Åsa Mendel-Hartvigs nyskrivna pjäs ”Blåkepsen och vargluvan” har egentligen berättelsens kärna kvar, men det är en fräsch och lekfull nytolkning av klassikern. Att bemästra rädslor för stora, stygga vargar och annat är något som inte bara barn kan lära sig och i dessa pandemitider kan det finnas värre saker än att bli uppäten.
Efter några minuters skuggspel och mim till berättarröst i en kitschig sagoskogsdekor av lövsågad plywood gör Rödluvan, kavat spelad av Tiril Wishman Eeg-Henriksen, uppror mot själva sagans förutsättningar. Hon vill bestämma själv om sin egen berättelse, vara Blåkepsen istället, åka sparkcykel och mumsa i sig matsäcken som skulle vara till hennes sjuka mormor.
Även vargen, dansant gestaltad av Nils Närman Svensson, får prova på att kliva utanför de givna sagoramarna. Han blir först till en frustande drake, men hamnar så småningom till egen förtjusning i Rödluvans röda utstyrsel och blir till Vargluvan.
Vid det här laget är den protesterande berättarrösten, Jonas Österberg Nilsson, handgripligen urkopplad sedan länge.
Sagans stomme dröjer sig dock kvar. Mormor, varmt spelad av Lolo Elwin, är sjuk. Blåkepsen tycker det är lite för sorgligt och jobbigt. Hon försöker slippa besöka mormor på sjukhuset. Men med stöd av en nyfunnen vän går det. Här, i det allvarliga som handlar om sjukdom och död, är uppsättningens svagaste, eller snarare tyngsta punkt.
Det blir ordentligt sorgligt ett litet tag, förmodligen för att realismen tränger sig på mitt i föreställningens annars så anarkistiska lekfullhet och fantasifulla rollbyten. Mikaela Ramels regi ter sig ändå orädd. Den tar oss med till de mörkaste och vilar i det en lagom stund för att kontrasten mot lust och lek ska kännas.
Det må vara att det är frågan om filmad teater i fast dekor. Det funkar ändå fint den här gången och alla medel är faktiskt tillåtna i fantasins tjänst. Vi landar tillsammans med ensemblen i sagans och lekens förlösande kraft, i väntan på att vi ska få mötas någon gång vid teaterscenen igen.