Tomas Ledins låtar får en ny dimension i dirigenten Peter Nordahls arrangemang för symfoniorkester.
Konsert
Tomas Ledin
Gävle symfoniorkester under ledning av Peter Nordahl
UKK, fredag 17 nov
Betyg: 4
Tomas Ledin uppbackad av en symfoniorkester. Vem hade kunnat tro det när popsmeden från Sandviken härjade som värst på hitlistorna under 1900-talets tre sista decennier? Inte jag i alla fall.
Men de förr så höga murarna mellan pop och klassiskt existerar inte längre. Artister som Laleh, Anna Ternheim, och Zara Larsson har låtit gränsöverskridare som Uppsalasonen Hans Ek ta sig an deras låtar och klä dem i symfonisk skrud.
Den här gången är det dirigenten och arrangören Peter Nordahl, känd från liknande samarbeten med Håkan Hellström, Miss Li och även Sven-Bertil Taube, som för in pop och visa i ett nytt musikaliskt landskap.
Under höstens turnén samarbetar Ledin och Nordahl med en rad symfoniorkestrar runt om i landet. I Uppsalas konserthus är det Gävle symfoniorkester som ramar in Ledins låtar. Repertoaren bygger på fjolårets album "Symphonia" med ett dussintal både välkända och mindre spelade låtar.
I ett av mellansnacken berättar Ledin om hur det var att släppa taget och ta ett kliv långt utanför bekvämlighetszonen. Det framgår tydligt att det var med skräckblandad förtjusning som han utan elgitarr i bagaget gjorde resan in i Nordahls symfoniska universum. Där saknas popens ryggrad med trummornas och basens stadiga rytm, i stället svävar låtarna ut på ett sätt som troligen kräver mer av sångaren.
Men Tomas Ledin visar tydligt med bravur att han behärskar samspelet med rytmförskjutningarna och symfoniorkesterns mångfacetterade uttryck. Det låter helt enkelt väldigt bra.
Snudd på uttjatade låtar får nytt liv i Peter Nordahls genomarbetade arrangemang. Kontrasten mellan tvärflöjternas fågelkvitter och den maffiga stråksektionen i "Sommaren är kort" får klassikern att lyfta till nya höjder. Något händer också med texten. De måhända lite triviala reflektionerna på badstranden får ett stråk av existentiellt grubbel.
Orkestern blåser också nytt liv i "Blå, blå känslor" som går i Taubsk valstakt. När hela den uppmickade orkestern trycker på är det som om vågorna sköljer in i konserthusets stora sal, trots att det är "stillheten som är gäst".
Lika glatt överraskad blir man av "Just nu". Där har Peter Nordahl vänt på steken så att originalets crescendo i refrängen snarast blir en återhållsamt reflekterande paus. Finurligt.