Flärd och flirt, nöjen, nycker och galanteri är allvarliga saker, åtminstone i Frankrike. Sabine Melchior-Bonnets bok ”Det frivolas historia” är en utmärkt guide till fransk mentalitet genom seklerna. För det är ju fransmännen som gjort skön konst av lättsinnet. Denna bok ur tysk eller svensk horisont hade blivit både kortare och plattare.
Men ”Lättsinnets historia” hade nog varit en bättre titel på svenska. Ordet ”frivol” har liksom inte samma klang hos oss. Helt uppåt väggarna blir det när översättaren Lars O Ericsson påstår att ”Frivol kallade man på 1800-talet den där lilla virkningen ...” Ingalunda. Den där lilla virkningen heter än idag på svenska ”frivoliteter”. Då tänker man strikt på själva tekniken, att virka i rundlar. Virkning och stickning har aldrig varit något frivolt i det protestantiska Sverige, utan hårt, dygdigt arbete.
Men Allt är Fåfänglighet, suckade redan Predikaren i Bibeln, och redan från början var det kvinnorna som fick skulden. 1405 klagar Christine de Pisan i sin bok Kvinnostaden: ”Männen anklagar kvinnorna för att vara frivola och lättsinniga, lättledda som barn och karaktärslösa.”
På 1600-talet blir tanken på döden central. Dödskallar i måleri och på ringar blir högsta religiösa mode. Stilleben med vanitasmotiv blir en livskraftig genre i konsten; gnistrande glas, halvbrunna ljus, smycken, pärlor, blommor och frukter, med tillskott av en fluga, en tordyvel eller en liten mus som knaprar på tidens väv. Där finns böcker, glasögon och timglas. Läsning och lärda mödor är också något fåfängligt.
Vid det franska hovet blev frivoliteten lag. Hos Ludvig den XIV i Versailles trängdes tiotusen människor, de flesta helt sysslolösa. Hemma förföll deras gods och gårdar, men adelsmännen vågade inte lämna hovet.
Vid denna tid blir klädmodet centralt, både för män och kvinnor. Band i olika fasoner blir symboliskt kapital på mansdräkten, och kvinnornas dräkter och frisyrer byggs ut med järnställningar till makalösa skulpturer runt kroppen.
Enligt Melchior-Bonnet handlar allt om att fördriva ledan. Spel om pengar, i kortspel och roulette, hör till vardagen i Versailles. Och grevinnorna spelar högt, herrgårdar och kalescher och juveler byter ägare varje natt. Den totala ruinen blir en påminnelse om att man trots allt lever ...
Lättsinnet präglar också konversation, poesi och umgängeskonst. Man talar med gäll röst och utsökt retorik om – absolut ingenting. Detta lysande elände gestaltades av Boucher, Watteau och Fragonard i ljusa, lätta, ljuva rokokomålningar, så älskade i vår tid. Men när man tänker på sanningen bakom: brrr.
Marie Antoinettes korta välde blir Lättsinnets höjdpunkt, innan bilan faller. Leka herdinna vid Trianon, jaga vildsvin med kungen, sitta hos frisören i åtta timmar för en håruppsättning som var för hög för att rymmas i den kungliga vagnen ... ”Hovets dumhet och nonchalans saknar motstycke”, skriver diplomaten Arthur Young hårt i sin dagbok 1789. Och hovet fick sitt straff.
Den unga republikens kvinnor engagerade sig för revolutionen. ”Uppfostra oss inte längre som om det vore vår lott att vara till behag i något harem”, vädjade Olympe de Gouges. De donerade sina smycken för att minska statsskulden, och svor att avstå från amorösa äventyr.
Men de manliga revolutionärerna var skeptiska. ”Oblyga monster” och lättfärdiga stycken var kvinnorna likafullt. Franska revolutionen var ingen feministisk tebjudning.
Men frivoliteten motstår de sociala omvälvningarna, skriver Melchior-Bonnet. Efter revolutionen är det Folket som tacksamt anammar lättsinnet. Empiremodet blir sexigt och sensuellt, skilsmässofrekvensen ökar, och Paris blir på allvar flärdens och lyxens huvudstad, inte bara för den priviligierade adeln utan för folket. Kanske är det can-can och champagne som är franska revolutionens främsta bidrag till eftervärlden? Ja, lättsinne är verkligen ett ämne att ta på blodigt allvar.