Giedré Šlekyté besökte åter Uppsala i torsdags och hennes många beundrare fick anledning att glädjas. Själv är jag helt betagen i denna unga dirigent. Hennes livliga och vackra och samtidigt ytterst precisa slagteknik höll mig fängslad konserten igenom. Hon behärskade de moderna verken lika bra som de klassiska och gjorde tillsammans med den briljante fagottisten Sebastian Stevensson konsertkvällen till en härlig upplevelse.
Programmet inleddes med "De Profundis" av den litauiska kompositören Raminta Šerkšnyté, ett verk som hade lånat teman och stilar från många olika håll. De avlöste varandra i raskt tempo och blev aldrig tråkigt men den dystra titelns samband med verkets genomgående ljusa ton förblev oklart.
Kim Hedås "Signs för solofagott" påminde mig om ett tal utan ord där Sebastian Stevensson med stor inlevelse illustrerade olika verbala mönster. Han återkom som solist i Carl Maria von Webers fagottkonsert i F-Dur som han med sin bländande teknik och underbara ton gjorde till ett mycket underhållande verk.
Avslutningsnumret, den sjuttonårige Bizets symfoni i C-Dur var en njutning att lyssna till. Giedré Šlekyté gjorde gav den en tolkning som passade Kammarorkestern utomordentligt väl: förstasaten lätt och studsande, långa mjuka linjer i det vackra Adagiot, den festliga tredjesatsen rättframt utan utsvävningar, och finalen liksom inledningen, lätt, elegant och precis. Vi önskar Giedré Šlekyté välkommen tillbaka!