Titeln ”Mellanblad” som Per Wästberg givit sin bok är mångtydig. Ordet ”mellan” kan ge läsarna olika signaler. En kan påstå att detta i författarens produktion är en mellanbok, alltså något medelmåttigt. En annan menar däremot att Wästberg med ordet mellan utlovat en fortsättning med bibehållen hög standard. Här gäller klart, anser jag, den sist nämnda uppfattningen.
Vart och ett av bokens 50 avsnitt omfattar dels reflexioner av typen aforismer, dels längre resonemang. Rubriker och kronologi saknas, vilket jag finner välmotiverat. På det spontana ”oordnade” sättet tänker vi alla tillbaka på våra upplevelser. Därigenom får vi stort utbyte av att läsa boken. Att jag sedan tror att en och annan mening bort stanna på manusstadiet är kanske inte så underligt – boken har 280 sidor.
Wästberg omtalades på 1950-talet som underbarn: ”Pelle med såpbubblorna”. Nu är han sedan länge akademiledamot. Den nya boken är ett slags memoar, som trots att han tidigare skrivit i genren, ger oss nya aspekter.
Humorn är påtaglig. Ett exempel: ”Min bekant började gärna en mening med ’Om jag fått träffa Marcel Proust eller Churchill, Thomas Mann så hade jag sagt....’ Jag tänkte, så skönt att de slapp! Ty här satt jag och det tog sin tid.”
I ett annat nämner Wästberg den resebroschyr med bilaga som gavs ut till olympiaden i Stockholm 1912, kallad Handledning för ficktjuvar: ”Där står: ’Stockholmaren har ett allvarligt och värdigt utseende. Han ser närmast ut, som han vore ledsen över att han inte är glad.’”
Många av dem Wästberg berättar om är anonyma. Andra är namngivna författare, konstnärer eller politiker. Hans kunskaper om olika författare, fördjupad genom nobelarbetet, är otrolig. Om Herbert Tingsten skrivs att för denne var ”naturen en grav, något som fick honom illa till mods. Han kunde räkna upp alla personer i Henry James’ romaner men inga blomnamn”.
En gång träffade Wästberg på Den Gyldene Freden trubaduren Fred Åkerström, som sade: ”Klart att du som har fått så mycket till skänks har råd att rekommendera besinning och medkänsla. Men jag har en lista på dem jag skulle vilja ge en djävla snyting och ingenting annat. Där finns du med!”
Slutligen reflexioner av den 81-årige Per Wästberg kring livets slut:
”Såsom jäktade telegrambud försvinner innan vi hunnit läsa deras meddelande, eller såsom föreläsaren smiter ut utan att vi fått ställa frågor, lämnar oss de döda.”
”Ingenting ger mig en sådan försmak av döden som den allt vanligare insikten att jag gjort eller sett något för sista gången.”