Läsning som förändrar dig

Elin Cullhed har läst Emma Clines omsusade debutroman "Flickorna" och blir utmattad av intensiteten.

Ett sällan skådat språk. "Bilder så speciella och ändå självklara att jag inte förstod att det gick att skriva så här" skriver Elin Cullhed Emma Clines debut.

Ett sällan skådat språk. "Bilder så speciella och ändå självklara att jag inte förstod att det gick att skriva så här" skriver Elin Cullhed Emma Clines debut.

Foto: Megan Cline

Recension2016-09-10 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det börjar med en hype. Emma Clines debutroman ”Flickorna” är såld till 35 länder redan innan hon hunnit debutera, och Lena Dunham, som skapat tv-succén ”Girls” på andra sidan kontinenten, blurbar på omslaget att detta är en bok som kommer att ”beröra dig och överväldiga dig”. Förväntningarna är höga, och det är nästan svårt att ta sig in i boken från den läsarpiedestalen, dyka ner i det som är romanens hemlighet. Men det går bra, efter ett tag. Cline dukar fram bilder, till en början stillastående bilder som dallrar av den heta sommar då medelklassbarnet Evie Boyd var fjorton år, i Kalifornien 1969, och sökte sig till den cirkel av flickor som verkade kunna upphäva hennes tristess, förväntningen på henne att hon skulle vara duktig. Nyckelpersonen Suzanne och de andra var just flickor – ”och det hade inte hjälpt någon”. Där börjar suget. I det fasansfulla att vara flicka och liksom förutbestämd, projektionen för en hel civilisations idé om moral, men väldigt sällan ett eget jag. Och att mitt i den förväntningen gå fullständigt bananas och bli en mördare.

Emma Cline klistrar över verklighetens händelser från Charles Manson-morden 1969 med sina egna ord, och hämtar enbart energi (och medial uppmärksamhet) från den verkliga sommar då en grupp flickor levde i kollektivet ”The Family” med Manson som psykotisk ledare, och lydde hans order att mörda. Cline går in i transformationen till indoktrinerad hippie liksom från sidan, för Evie Boyd trillar utanför flickornas innersta cirkel, samtidigt som hon kan berätta om den inifrån. Hon blir inte en av mördarna, men registrerar varje blick, syratripp och pickande hjärtslag som leder gruppen dit.

Och här någonstans blir det starkt, riktigt starkt. Jag sugs in i en roman som litar på att jag som läsare vågar öppna mig för det som flickorna måste genomgå, den mix av rädsla och sårbarhet som paradoxalt nog gör dem starkare än djur. Efteråt är jag andfådd, utmattad och förändrad. Emma Cline låter Evie Boyd berätta med en nästan fysisk blick på världen genom ett intensivt, krispigt språk med bilder så speciella och ändå självklara att jag inte förstod att det gick att skriva så här. (Erik MacQueen översätter superbt.) Det är som att bli tonårsomtöcknad och samtidigt så svidande klar i skallen. Cline väjer inte för den maktberusning det innebär att som flicka en dag kunna ta kontroll genom sin kropp: ”Det kändes ovant att se någon annan anpassa sig och oroa sig över sitt beteende, istället för att själv vara den som gjorde det.” Att vara flicka hos Cline är att söka sig till de maktstrukturer som vill äta en, lajva och överdriva dem tills valet uppstår att bli en del av makten själv – eller att bli fri. För att bli fri måste man bli upplyst och veta vad som står på spel, och Evie går, liksom många flickor, den hårda vägen dit genom att steppa rakt in i maktens centrum.

Men systerskapet trumfar trånaden efter makt. Visst fascineras Evie Boyd av den karismatiske ledaren Russell, men mest bryr hon sig om sin stora kärlek på ranchen, Suzanne. ”Hon och jag hade drivit bort från det normala livets rytmer. Men det var det jag ville – att till och med tiden skulle kännas annorlunda och ny och indränkt i en särskild betydelse. Som om hon och jag vistades i samma sång.”

Det är absolut som om Cline har surfat på vår kulturs outgrundliga fascination inför Flickan, och det rena som hon är kodad med, eftersom det är Evies slukande hunger, hennes sätt att se allt för första gången och så precist registrera det – som om världen just denna sommar 1969 genomlevde sin allra första ungdom! – som gör romanen så begärlig. Jag vill sluka den på ungefär samma sätt som manusförfattare vill skriva in döda, unga flickoffer i deckarserierna, för att få höga tittarsiffor. Det kan vara ett problem, men vad händer om man aldrig, i en riktigt duktig skildrares händer, genom kulturen får bearbeta ett problem? Cline balanserar en viss sentimentalitet kring flickan med en betydligt djupare och mer mångbottnad bild, vilket gör att jag kan frossa i flickan på det sätt som hon verkligen är, när hon är sig själv: en sammansatt människa, kapabel till vad som helst. För det finns en paradox i vår kulturs hunger efter flickan: dels vill man profitera på henne, men bara om hon är lemlästad eller våldtagen (ett offer). Och dels ställs varje seriös flickskildrare inför frågan: vad exakt är det som gör flickan allmängiltig? Ungefär: hur ska jag kunna identifiera mig med en fucking flicka?

Well, ”Flickorna” kommer att ge dig ett berörande och överväldigande svar.

Litteratur