Skräck
Titel: The Boogeyman
Visas på: Bio
I rollerna: Sophie Thatcher, Chris Messina, Vivien Lyra Blair
Regi: Rob Savage
Speltid: 99 min
Betyg: 3
Berättelsen om garderobsmonstret Boogeyman föddes för 50 år sedan i huvudet på den ikoniska skräckförfattaren Stephen King, som ville spinna loss på 1600-talsmyten om det skuggliknande väsen vars uppgift i alla tider har varit att skrämma barn till lydnad. När det blev klart att den unge regissören Rob Savage skulle bli den första att förvandla novellen till långfilm hymlade han inte med sitt mål: att åstadkomma den läskigaste King-adaptationen som världen har skådat. Rubriker följde; den första versionen fick klippas om när testpubliken knappt klarade av att se den. I en intervju berättar Savage stolt om Kings belåtna (läs: diplomatiska) utsago att han "hoppat till några gånger under visningen".
Men regissörens omsorg om att hålla räkningen på publikens skrik och hopp motsvarar tyvärr inte hans hantering av intrigen och manuset. Från filmens första sekvens, när den mörka garderoben långsamt öppnas och en liten flicka mister livet, överskuggar den nästan löjeväckande skrämselfrossan alla försök att porträttera karaktärerna och deras relationer. De allmängiltiga motiv som Stephen King har skrivit fram i sin berättelse om sorg, trauma och ensamhetens hjärnspöken, nuddar filmen knappt vid.
Efter sin frus bortgång försöker psykologen Will Harper (Chris Messina) laga livet tillsammans med sina två döttrar – den tonåriga Sadie (Sophie Thatcher) och den lilla mörkrädda Sawyer (lysande Vivien Lyra Blair). Plötsligt får de ovälkommet besök av den barnmordsmisstänkte Lester Billings (David Dastmalchian) vars självmord förvandlar familjens redan sköra tillvaro till en utdragen mardröm. Men så fort det rentav paralyserande obehagsbombardemanget kulminerar någonstans i mitten av filmen, när Boogeyman väl visar sitt fula tryne, börjar den psykologiska thrillern mer likna en tröttsam kicksökande monsterjakt.
Det är fascinerande att beskåda hur ivrigt Rob Savage tömmer sitt förråd på genrens alla knep, helt på bekostnad av den läbbiga novellens ursprungliga rytm, spänning och logik. Eller som Stephen King uttryckte det: det svåraste ögonblicket i en skräckfilm är när monstret slutligen stiger fram ur skuggor och antydningar för att ta plats på scenen. Då förlorar det all makt över oss.