Essä
Aris Fioretos
Solar plexus – Om en författare och hans kropp
Norstedts
Aris Fioretos är subjektiv – det måste essäisten vara. I sin nya bok "Solar plexus" undersöker han kropp och litteratur. Men det man minns efter läsningen är ande och text. Eller kanske läsningens förmåga att skapa en värld som spränger textens ramar och skapar samband som man inte visste fanns. Lite förenklat uttryckt: Fioretos metod är encyklopedisk, men hans ordning är ett vackert kaos.
Boken inleds med ett besök i den kände konstnären Lucian Freuds ateljé i London. Väggarna är täckta av ett lövverk eller kanske bara praktisk penselrengöring. Utanför fönstret ett äkta lövverk och så badkaret där berömdheten nedsänkte sin kropp fyra gånger om dagen. På bokens sista sidor återvänder Aris Fioretos till konstnären. Ett fotografi från 1970 visar honom sittande i sitt badkar.
Det håller alltså samman. Men visst prövas man på vägen. Aris Fioretos skäms inte för sin egen kunskap. Många har nog erfarit nedsjunkandet i kunskapens formuleringar, havskänslan som bär, väldigheten som hotar att dra och dränka. Djärvhetens flykt glider hos Fioretos över i godtycklighetens fasa och som läsare blir man likt Noas duva; det finns ingen fast punkt i översvämningens ständiga flod.
Men så snärjs man av Aris Fioretos förmåga att hitta strukturer och samband. Det enkla splittras upp. Är sambanden verkliga eller är de bara prismatiska bländverk? För den läsare som tillåter sig själv att ge efter och bara följa med väntar en stor njutning.