När Alice Munro tilldelades förra årets Nobelpris i litteratur var motiveringen ”Den samtida novellkonstens mästare”, kort och gott. Att Svenska Akademien valde att inte slösa med orden var givetvis ett sätt att uppvisa en kongenialitet med den genre i vilken Munro verkar. Men det kan också ha varit resultatet av ett mycket noggrant övervägande. För på sätt och vis är Akademiens enkla formulering det sannaste man kan säga om Munros författarskap. Det är nämligen oerhört svårt att sätta fingret på hennes storhet, att förklara hur hon kan förvandla de där anspråkslösa utsnitten ur det alldeles vardagliga livet till så intressant och gripande litteratur. Man kan bara, som Akademien, helt enkelt konstatera: Hon är en mästare.
Som kritiker, med uppgift att just förklara ett författarskaps brister och förtjänster, är det därför en aning frustrerande att ta sig an Munro. Som läsare, utan krav på kritisk tolkning, är det dock underbart. Låt mig därför, kära läsare, få lägga av mig kritikerrollen för en stund. För jag erkänner villigt att jag som kritiker denna gång kommit till korta. Jag har egentligen inget vettigt att säga om Munro. Hennes kvaliteter är för subtila, för svårfångade, för att jag ska kunna sätta adekvata ord på dem. Låt mig i stället få tala som en läsare till en annan och helt enkelt bara säga några korta ord om varför jag tycker att du bör läsa Munros till svenska senast översatta bok ”På fri fot”.
Jo, alltså: ”På fri fot” består av åtta noveller som kretsar kring frågor om frihet, familjeband och identitet. Munro låter oss möta ett antal kvinnor som på ett eller annat sätt kämpar med dessa frågor. I den inledande titelnovellen skildras en ung kvinnas tafatta och sedermera uteblivna försök till frigörelse från en känslomässigt avskuren man. Ett livsavgörande val som ångras och istället blir ett lika livsavgörande icke-val. Munro tycks intresserad av just de där händelserna som bestämmer vad som blir och vad som inte blir av. Och hur de där små ögonblicken, som kan tyckas så slumpartade, kan påverka ett helt liv.
Tre av novellerna i boken hör samman och gör varsitt nedslag i samma kvinnas, Juliets, liv. Första novellen heter just ”Slump” och skildrar det oförutsedda mötet med den person som ska visa sig bli pappan till Juliets barn. De två följande novellerna kan sägas gestalta ringarna på vattnet från detta slumpartade möte. Det är tre texter som, svårt att säga varför, berör mig oerhört djupt. Kanske för att Munro lyckas fånga hur banalt och samtidigt storslaget ett helt vanligt livsöde kan vara, hur meningslöst och på samma gång meningsfullt livet är. Men hur Munro egentligen beter sig för att framkalla den där känslan i sina noveller, hur hon gör för att fånga livet så osentimentalt och enkelt, det blir jag inte riktigt klok på. Förmodligen handlar det hela om ett ovanligt stort mått av begåvning. Och en begåvning är alltid mycket svår, kanske omöjlig, att förklara.
Men som sagt, bry dig inte så mycket om vad jag skriver. Det bästa hade kanske varit om du inte läst den här texten över huvud taget. Det enda jag kan säga är: Läs boken. Ty Munro talar, som alla stora konstnärer, bäst för sig själv.