Lärare går undercover som falsk yrkesmördare

Komedi/Thriller

Titel: Hit man
Visas på: Fyrisbiografen, NFB Gränby, Spegeln
I rollerna: Glen Powell, Adria Arjona, Austin Amelio
Regi: Richard Linklater
Speltid: 115 min
Betyg: 3

Hämndlystnad, girighet eller rädsla – i "Hit man" har alla sina särskilda motiv för att kontakta filmtitelns yrkesmördare med ljusskygga förfrågningar. Problemet är bara att upplägget är en fälla gillrad av polisen. Snarare än en iskall mördare möter de i själva verket den stillsamme Gary Johnson, en nördig och hämmad collegelärare som extraknäcker undercover för polisen.

Det är dock uppenbart att det mått av skådespeleri som uppdraget kräver tänder en gnista hos Gary. För att bäst motsvara kundens förväntningar på hur en yrkesmördare bör vara, anpassar han personlighet och förklädnad efter vem han ska möta. Om ens identitet är en konstruktion, vilket Gary gärna predikar för sina elever, öppnar detta rollspel också för möjligheten att förändra sig själv på djupet. Under täckmantel av det självsäkra macho-alter egot Ron, inleder den blide läraren snart en romans med en av sina kunder – en kvinna som vill röja sin make ur vägen. Situationen ställs på sin spets när maken i sin tur försöker anlita yrkesmördaren för att ta henne av daga.

Det snåriga upplägget, bestående av komplotter, dubbelspel och en möjlig femme fatale, för tankarna till film noir-genren. Inte minst på grund av hur manuset med bitsk ironi leker med rollfigurernas öden, för att sedan studera deras krumbukter likt en entomolog med förstoringsglas. Men om själva handlingen åkallar amerikansk 1940-talsfilm är tonfallet av senare datering. Med lätt handlag rör regissören Richard Linklater ihop en cocktail av thriller, romantik och komedi som påminner om utbudet på kabelkanalernas fredagskvällar i slutet av förra seklet. Det är också genomgående underhållande, inte minst tack vare Glen Powells maskeradkonster.

Ändå lämnar "Hit man" en fadd eftersmak. Med tanke på Richard Linklaters digra meritlista – med filmer som "Dazed and confused", "Boyhood" och "Bara en natt"-trilogin– är hantverket förvånansvärt stillöst, med ett tv-mässigt och färglöst foto. Kanske kan förklaringen ligga i den produktive regissörens kameleontiska förmåga att skifta stil och ton mellan filmer. I likhet med Gary vet man aldrig i vilken skepnad Linklater nästa gång uppenbarar sig.