Långt från Stureplan

Euskefeurat gör vad de känner för och det de känner för är helt briljant, skriver Andreas Jakobsson.

Foto: Nina Leijonhufvud

Recension2014-09-18 22:51
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Euskefeurat är så långt från Stureplan man kan komma, slår Ronny Eriksson fast efter första låten och det är bara att hålla med. Piteåbandet har varit kultförklarade ända sedan 1980-talet och sålt ut ett oräkneligt antal spelställen över landet, men står med fötterna på jorden så stadigt det bara går och vägrar ställa sig in.

Vardagliga scenkläder utan tillstymmelsen till matchning och ett sound så oslipat att många indieartister skulle döda för det. För att det oborstade ska fungera krävs det riktigt bra musiker och det är Euskefeurat. Det ser enkelt och ibland nästan nonchalant ut, men allt sitter där det ska. Att gå från noll till hundra i sväng på ett ögonblick kräver stor skicklighet.

Tillsammans med Ronny Erikssons mellansnack, som är som korta stand up-nummer blir det en show som rymmer det mesta. Eriksson berättar skrönor från Piteåtrakten om hur Berguven fick sitt smeknamn och om vintern när det var så kallt att en kvinna dog av att en orre frös i luften och föll ner i huvudet på henne. Han häcklar makteliten i Stockholm och är ilsken över Natoövningarna i Norrbotten.

När Ronny Eriksson gör sina soloföreställningar blir det ibland för mycket av samma. Med Euskefeurat blir det istället en perfekt mix av historieberättande, musik, skämt och allvar. Och det är det som är hemligheten till att de lyckas locka såväl punkfans som folkmusikfantaster och alla däremellan till sina konserter. I konceptet Euskefeurat ryms i stort sett allt man kan tänka sig om livet i Norrbotten och de flesta ställen långt bort från Stockholms innerstad.

Den här kvällen växlar de mellan punkiga folkrockdängor med humor om att skotta i gödselstacken och dricka sig för full och vemodiga sånger om flydda tider och flyktingöden. Det bästa med Euskefeurat är att de aldrig nöjt sig med att vara roliga och annorlunda. Medlemmarna verkar inte ens bry sig om att de är det. De är bara sig själva och gör det de känner för och i sånger som ”Gunnar”, ”Det är hit man kommer när man kommer hem” och ”Flyktingarna” är det de känner för helt briljant.

KONSERT

Euskefeurat

Reginateatern, Uppsala, torsdag

Superkaja