Drama
Titel: Orenda
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Alma Pöysti, Pirkko Saisio, Hannu-Pekka Björkman
Regi: Pirjo Honkasalo
Speltid: 117 min
Betyg: 3
Är det åldrande ansiktet på väg att försvinna från vita duken, på väg att slätas ut? Trots att många av de Oscarsnominerade kvinnorna på senare år varit över 50 år lyser rynkorna alltmer med sin frånvaro (om de inte tillhör ett monster, lex "The substance"). När den finska skådespelaren Pirkko Saisios ansikte syns i närbild i filmen "Orenda" påminns jag därför om vilken estetisk tillgång rynkorna är – så uttrycksfulla och filmiska.
Ansiktet tillhör Natalia som bor på en karg ö tillsammans med en pojke. Till ön kommer mezzosopranen Nora, som har förlorat en älskad. Hans sista önskan var att begravas av kvinnan som hans mor en gång älskade. Men Natalia, som tidigare var knuten till kyrkan, praktiserar i dag en alternativ tro som inte gillas av hennes tidigare kollegor. Hennes gud är könlös och beskrivs som en kraft som genomsyrar allt levande – en kraft hon kallar orenda.
Regissören Pirjo Honkasalo rör sig i en bergmansk tradition. Det yttrar sig i hennes förmåga att ta den stora existentiella tematiken på allvar. Det andliga utforskandet har nämligen inte stått högt på agendan i nordisk film de senaste decennierna. Arvet från Ingmar Bergman märks också i regin – både Alma Pöysti och Pirkko Saisio är teatraliska i ordets allra bästa bemärkelse.
Att Pirjo Honkasalo varit verksam som filmfotograf märks dessutom i det stilfulla fotot. I den inledande åkningen över en klippa är det inte helt tydligt hur nära stenen vi befinner oss. Kommer en fiskebod dyka upp, eller en fot? Motivet blir en poetisk ingång som skvallrar om att perspektiven och förhållandena inte är givna.
Sammantaget är "Orenda" med andra ord en inspirerande produktion, men den hade tjänat på lite justeringar i manus. Exempelvis hade jag önskat att den ännu tydligare graviterade kring det mystiska konceptet orenda och lät det gå i dialog med kvinnornas berättelser. Som ofta i filmer där två främlingars vägar korsas kan trovärdigheten i relationsutvecklingen halta. Deras samhörighet harmoniserar inte klockrent med helheten och många frågor om deras förflutna lämnas obesvarade. Intrycket i stort blir därför något oskarpt, även om de många individuella komponenterna och bilderna är både uppfriskande och minnesvärda.