Teatergruppen Schtunk har gjord sig känd för en clownteater med galna infall och en störtskur av improvisationer. Utgångspunkten stavas oftast klassiker. Kännemärket heter reptilsnabbt spel på publikens reaktioner och en tajmning som heter duga. Särskilt skickliga är Schtunkarna på att dra in några av åskådarna i dialogen och varje kväll får några stackare kliva upp på scenen och agera statister för en kort stund.
Efter att tidigare ha satt röd näsa på Shakespeare har det blivit dags att göra slarvsylta av ännu ett av Vilhelm Moberg verk, nämligen beredskapsroman ”Rid i natt” från krigsåren, ett drama om småländska bönder förtryckta av en tysk herreman. Temat är anpassning eller uppror.
Fungerar clownmasken även denna gång? Ja, publiken är med på noterna, Schtunk har sina fans, skratten och applåderna smattrar redan i föreställningens upptakt.
Själv säger jag både ja och nej. Det är bitvis riktigt kul, men nära tre timmar inklusive paus, blir för lång tid för att hålla ångan uppe.
Det går inte att tala om longörer, men det blir för mycket, vissa skämt går igen, och det blir väl många omtagningar, och för den som sett Schtunk förut är de snabba dialektbytena, här från småländska, halländska och stockholmska till uppstyltat teatermål välkända knep, liksom reklaminslag och mellansnack med ljud- och ljusansvarig.
Det grymma dramat riskerar att helt att gå förlorat, men då skall sägas att musikinslagen fint fångar upp allvaret.
LasseBeischer har länge varit drivkraften i gruppen och han har publiken i ett fast grepp med sin nasala näbb även denna gång. Nu spelar han torparen Ragnar Svedje, men av den upproriske bonden har blivit en modersbunden pojkvasker.
Imponerad blir jag av Josefine Andersson, vars lösskägg åker på och av mellan rollerna som bondflickan Botilla, ålderman, gammelmor och skogstjuv. Hon improviserar fräckt under spelet som får till och med den garvade Beischer att tappa brallorna och hon lyfter sångnumren. Dick Karlsson backar upp musikaliskt och spelar både olyckskorp i skinnfrans (”Är det inte Roger Pontare?”) och elak fogde till häst.
Publiken får inte en lugn stund.