Lilith är en tolvårig flicka som är liten till växten. När hennes familj i början på 1960-talet flyttar för att öppna ett pensionat utanför staden Bariloche i Argentina blir hon retad av sina nya klasskamrater.
Pensionatets första gäst blir en stilig tysk läkare (Alex Brendemühl) som experimenterar med tillväxthormoner och som från första ögonkastet får ett underligt intresse både för den lilla flickan och för hennes gravida mamma.
Han erbjuder dem båda sin hjälp, och vaggar in dem i en trygghet som pappan, en dockmakare, inte riktigt delar med dem.
Men doktor Helmut Gregor, som han kallar sig, har buntar med pengar på fickan och investerar dem gladeligen i pappans dockverksamhet. "Jag uppskattar skönhet", säger han.
Har man inte fått olustkänslor innan (doktorns prat om "Sonnenmensch" och om att blandat blod är dåligt är annars en rätt högljudd varningsklocka) så är det här någonstans de vaknar till liv.
De unika, handmålade dockorna ska massproduceras. 200 identiska dockor med blonda lockar och blåa ögon. Detta samtidigt som Lilith injiceras med hormoner som visserligen gör henne tre centimeter längre, men som har otrevliga biverkningar. Och den gravida mamman då. Vad ger han egentligen tvillingbebisarna i hennes mage, och varför?
Mannen som tagit plats i familjens liv är i själva verket nazisten och krigsförbrytaren Josef Mengele, tidigare chefsläkare i koncentrationslägret Auschwitz och känd bland annat för sina hänsynslösa och ofta dödliga medicinska experiment. Och "Den tyske läkaren" är baserad på verkliga händelser.
Lucia Puenzo ("Fiskpojken"), som också skrivit boken med samma titel, lyckas skapa en genuint obehaglig stämning från den här välgjorda filmens första stund.
Hennes problem är att det där obehaget ligger och puttrar genom dramat, men att det aldrig riktigt tänder till. Det blir oerhört frustrerande. Jag saknar dramatik. Glöd. En riktig upplösning. För många frågor får aldrig svar.
kultur@unt.se